ÅSIKT

Mobilen stjäl vår närvaro

1 av 4
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Mobilsjukan – den drabbar med full kraft. Plötsligt måste man bara vara tillgänglig dygnets alla timmar. Man ­bara måste ha på telefonen på ­restaurangen, på 40-års-festen, på skogspromenaden. Överallt dessa signaler och detta prat.

Det pratas om stress och hårt arbetsliv, men har vi nånsin haft det så bra som vi har det i dag?

Har vi nånsin haft så mycket fritid, så mycket pengar och så mycket valfrihet? Och ändå mår så många svenskar dåligt – inte minst barn och ungdomar.

Vad beror det på? Är skolan och arbetet verkligen så mycket hårdare och svårare i dag? Nej, jag tror att utbrändhet, stress och depressioner stavas NÄRVAROBRIST.

På grund av tekniken – läs mobiltelefoner och internet – är det få människor som i?dag är närvarande och koncentrerade i nuet.

När de jobbar är halva deras uppmärksamhet riktad på fritiden (sonen ringer och undrar var fotbollsskorna är och mannen om han ska köpa mjölk) och när de är hemma tänker de på jobbet (kunderna ringer mitt i matlagningen och på kvällen kontrolleras e-posten). Resultatet blir en tillvaro utan närvaro.

Dessutom har mobilerna skapat en rädsla och kontrollfobi utan like. Föräldrar ringer sina barn flera gånger om dagen för att ”kolla var de är”. Inte undra på att barnen blir stressade!

Det är vi som lär barnen att de måste vara tillgängliga, att det är okej att när som helst avbryta ett samtal för att svara i mobilen, att det är legitimt att springa ut från föräldramötet för att det ringer, och – inte minst – att man måste ha med sig mobiltelefonen varje gång man går utanför dörren.

Själv har jag det senaste året inte varit på en plats längre än fem minuter innan en mobilsignal ljudit. Likaså har jag inte träffat en enda människa som inte avbrutit vårt samtal för att svara i sin mobil.

Jag är så trött på alla dessa avbrott, så trött på bristen på uppmärksamhet, så sjuk av allt oljud att jag överväger att sluta att vistas i folksamlingar och sluta prata med människor som inte stänger av sina telefoner.

Som det är nu finns det bara en enda plats där jag själv kan välja att slippa telefonen – nämligen i mitt eget hem.

Ulrika Naezer