ÅSIKT

Lönerna ökar men folket får det sämre

Christer Thörnqvist: Om inte alla får del i vinsten kommer strejk bryta ut

1 av 2
RÄCKER INTE Visst har teknologin blivit bättre, men vad hjälper det när ...
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vad händer med alla vallöften om den kommande avtalsrörelsen går överstyr?

Under det senaste decenniet har ett helt nytt fenomen uppstått som inga politiker verkar vilja ta i. Det nya är att många människor upplever att de får det sämre trots att reallönerna ökar!

Visst har de bättre datorer, telefoner, tv-apparater och så vidare, men dessa produkter är till föga hjälp när man behöver ha tag på polis, akutsjukvård eller servicepersonal. Generellt har konsumtionsvaror blivit relativt billigare, medan tjänster där vi behöver hjälp av livs levande människor blivit sämre eller svårare att få tag i.

I en avtalsrörelse behandlas inte sådana frågor, utan ”görs om” till lönefrågor, det vill säga missnöje med skola, vård och omsorg blir i stället lönekrav, vilket ökar risken för både strejkvågor och inflation.

Den som först definierade problemet var den amerikanske ekonomen William J Baumol. Enligt Baumol går skiljelinjen inte mellan offentligt och privat – den går mellan varu- och tjänsteproduktion.

”Tjänster” innefattar här även vård, skola med mera. Medan varuproduktion kan rationaliseras nästan hur långt som helst med hjälp av tekniska landvinningar, kan man inte rationalisera människoarbete på samma sätt utan att ge avkall på kvalitén. Vi kan bygga bilar snabbare nu än för 40 år sedan, men vi kan inte­ ta blodtrycket eller lära oss verb­böjningar snabbare än då.

Enligt Baumol måste därför en ständigt växande del av arbetskraften gå från varuproduktion till att utföra tjänster. Detta är inget konstigt.

På 1930-talet gick industrin om den primära sektorn, jordbruket, som största näringsgren, men det betydde inte att folk slutade äta, ­bara att allt färre behövdes i jordbruket för att förse oss med mat. I dag sker samma övergång från den sekundära sektorn (industrin) till den tertiära (service).

Det är här politikerna får problem. Man pratar gärna nya jobb, men inte gärna trender man inte klarar att ändra. Även om industrin nyanställer när det går riktigt bra, så gör många företag större vinster när de minskar personalen. Detta är inget problem om vinsterna går till service, vård och omsorg, precis som rationaliseringarna i jordbruket en gång kom industrin till godo. Med det gör de inte.

Sverige har haft positiv BNP i ett decennium nu, alltså finns inget skäl att dra ned på den offentliga sektorn. Ändå har vi gjort det. Genom ett ”gynnsamt” skattesystem har de allra rikaste sedan 1990 lagt beslag på allt mer av vinsterna. Det är lätt att ynka sig över fallskärmar och bonussystem, men om det är så hemskt, varför ökar då inte politikerna progressiviteten i skatteskalan? Tror politikerna verkligen på näringslivstopparnas skryt och hot att flytta utomlands?

Skatter berör inte alla. Skatten på bensin upprör väldigt många människor, men den betyder inget för de ­rikaste två-tre procentens privatekonomi. Att i stället hårt beskatta dessa två-tre procents extrema löner och kapitalinkomster skulle i gengäld inte skada någon, men ge välbehövliga tillskott till statskassan.

Så länge inte vinsten från industrin kommer alla till del handlar det om att resten av befolkningen subventionerar ”näringslivets hjältars” apanage. Dessa tillskott skulle, tillsammans med omvandling av arbetslöshetsunderstöd, kunna bli till jobb i vård och omsorg. Fortfarande behövs massor av jobb av typen ”minuter att lära, en livstid att bemästra”.

Mycket yrkeskunskap inom service och omsorg består i empati och känsla för vad som behövs i olika situationer, det vill säga erfarenhet som utvecklas inom arbetet och inte lärs på universitet eller söka-jobb-kurser. Om dessa jobb drivs bäst privat eller offentligt är en senare fråga.

Många människor skulle bli lyckligare av en sådan satsning, även om ett par procent nog skulle bli lite ledsna. Om inget sker är risken stor att den kommande avtalsrörelsen går överstyr.

De flesta strejkvågor i modern tid, oavsett land, har börjat så: människor ser att de ekonomiska förutsättningarna blir allt bättre, men att de själva inte får del av tillväxten.

Dagens debattör

Christer Thörnqvist