De vill ha unga pinglor i rutan

  Ännu räddare blir jag när jag inser att den samhällsjournalistiska kompetensen är ännu mindre högre upp i leden.

Det här är några faktorer som påverkar verklighetsbilden samhället får genom tv-mediet, och dessa faktorer påverkar i sin tur den verklighet vi bygger upp och som vi agerar i – efter att ha fått en viss verklighetsbild presenterad för oss. Detta leder till att vi lever i en tillspetsad och konstruerad verklighet som bygger på en snedvriden verklighetsbild. Det är den som styr vårt samhälle och vår demokrati.

Odemokratiska, ineffektiva organisationer, maktmissbruk, dålig omvärldskännedom, sexuella trakasserier, låg social och samhällsjournalistisk kompetens, samt osunda lojalitetsförhållanden

mellan produktionsbolag och

kanaler, leder till en snedvriden verklighetsbild. Tv-branschens chefer har en starkt narcissistisk ledarstil som kräver ung, outbildad personal oförmögen till omvärlds- och konsekvensanalys. Så här ser många branscher ut och det här är egentligen inget märkvärdigt eller nytt.

Men det finns dock en liten detalj som skiljer tv-branschen från de andra branscherna, och det är att vi som jobbar här ska bevaka och bevara demokratin i Sverige och världen. Det är vi som ska informera, granska, skildra och rapportera om det som sker i samhället. Det är vi som är det svenska och internationella samhällets spegel mot folket. Men hur ska vi på ett sunt sätt kunna spegla samhället ur ett demokratiskt perspektiv när vår egen bransch fungerar minst lika illa som dem vi granskar, och kanske värre ändå? Tyvärr finns knappt någon insikt om den här problematiken hos personer i ledande befattningar i branschen. Troligen har man blivit både hemma- och fartblind.

En stark demokrati kräver en stark granskande och informerande makt och erfarna, kompetenta människor i tv-mediet. I dag har ledningarna i de befintliga tv-före­tagen satt sig på så höga hästar att de inte kan rida dem, de har tappat greppet om sin viktigaste roll som spindlar i nätet i en demokrati.

Sverige kan aldrig ta plats i världen som en ledande demokrati med det befintliga ledarskapet i tv-branschen.

Folkliga Janne Scherman har blivit för fin för sina anställda. Som anställd på TV4 är det lättare att träffa påven i Vatikanen än vd på företaget. Tobias Bringholm på TV4 ömmar lika mycket för Lattjo Lajban- och fragmentjournalistik som kollegorna Anders Knave på TV3 och Johan Westman på Kanal 5, och Leif Jakobsson i samma roll på SVT är mer intresserad av hatbrott i kriminaljournalistiken än att visa på ett rättssamhälle i sin helhet.

Det finns ingen med tungt ansvar som är intresserad av att visa ett samhälle i en helhet, det finns ingen som värderar en organiserad bevakning av världen och demokratin inom områden för arbetsrätt, ekonomi, mänskliga rättigheter, miljöfrågor och politik. Det är inte tillräckligt sexigt, naket eller våldsamt.

Det är männen som styr tv-branschen, alla är välbetalda och bor i trygga och populära områden i Stockholm, vilket också gör att samhällsjournalistiken speglas ur medel­ålders välsituerade mäns ögon samt ur ett Stockholmsperspektiv.

Tv-cheferna är inte representativa för befolkningen. Inte heller har de insikten om att smala tv-programs format påverkar samhället. Som det ser ut nu måste samhället anpassa sig efter tv-programmen, det borde vara tvärtom. Tv-chefer har inte den kunskap som krävs för att bedöma en god samhällsjournalistisk idé.

Flera av tv-branshcens chefer utgår från att svenska folket är korkade och vill se fyra brudar som knullar i alla kanaler, om vi inte vill se det vill vi i alla fall se unga pinglor dagarna i ända, men kanske beror det på att de har sig själva som referens­ramar? Det är dags för medborgare, politiker och näringsliv att kräva att få insyn i tv-mediet.

Sveriges tv-bransch är inget annat än kejsarens nya kläder, alla är nakna och har inget att komma med.