Jag spyr på Faddergalan

Snart är det dags för årets happening i västvärlden. Tv 4 ska än en gång hjälpa oss att rena våra samveten. Faddergalan ska än en gång få oss att må bra och förhoppningsvis sprida någon slags värme i våra kalla nordiska hjärtan. Vi vill ju verkligen hjälpa stackarna i tredje världen. På vårt eget lilla sätt vill vi ju verkligen ta tag i saken och göra någonting gott. Vi vet ju att vi har det bra och stackarna på andra sidan pengastapeln har ju faktiskt ganska så trasiga skor.

Jag spyr. Syftet med Faddergalan är i och för sig gott och resultatet blir att många barn får hjälp, men jag spyr. Inte på de stackars barnen och inte på deras liv utan på oss. Jag mår illa, riktigt illa av att se någonting så viktigt som biståndsarbete bli gulligt och sött. Det är inte fint med fadderbarn. Det är varken trevligt eller vackert. Det är livsnödvändigt. Det finns omänskligt många barn som lever utan vare sig tak över huvudet eller mat för dagen. Och det behöver tas på allvar och inte bli något slags reklamjippo vars enda syfte är att framhäva hur duktiga och snälla vi är i väst som tar från våra pengahögar och ger till de fattiga. Agneta Sjödin får mig att spy. Allt snuttande och pluttande. Alla tycka-synd-om-suckar och leenden när de visar kortfilmer eller bilder på de smutsiga barnen. De efterföljande nickarna och slutligen den lilla klappen på huvudet som för att säga:

 

– Du har haft det svårt lilla vän, men nu ska vi hjälpa dig. Vi, de stora vita människorna med mycket pengar på fickan. Vi är så snälla att vi ska hjälpa dig.

 

Den enda anledningen till att Faddergalan finns är att vi, inte någon föräldralös pojke i Brasilien, ska må bra. Det är enbart för att vi ska kunna lägga oss i våra Hästensängar, dra på oss våra nyinköpta duntäcken, släcka våra Ikealampor och sova sött. Drömma om solsemestrar i södra Spanien med sangriaglaset i ena handen och en fet cigarr i den andra.

 

Genom att visa upp fattiga barn på galan, direktsända det på tv och göra en sådan oerhört stor sak av det missgynnar man både kampen och undergräver syftet med den. Det är klart att vi ska hjälpa till men inte på det här sättet. Inte genom att vi som hjälper blir huvudpersonerna i snyftfilmen. Om man ska hjälpa till kan man göra det på andra villkor, på samma villkor som volontärer eller anonyma bidragsgivare. Det är inte meningen att jag ska må bra och få tillfälle att visa upp mig. Andra människors fattigdom får inte bli en språngbräda.

Men många tar tillfället i akt. Förutom Agneta Sjödin så tillstår en hel besättning av lättfotade svenska kändisar. Musikeliten, dokusåpadeltagare, skådespelare, kändiskändisar och många andra passar på att göra reklam för sin nya låt, nya film eller annan marknadsförbar produkt. Fokus flyttas från barnen i Vietnam eller Peru som verkligen behöver hjälp till att lysa upp våra älskade artister. Jag spyr.

 

Det som är värst är inte snuttigheten och pluttigheten. Det värsta är inte Agnetas dyra klänningar och paljetter. Det värsta är inte Bengt Magnussons dyrt inköpta dv-kamera som han tog med sig på sin resa till Filippinerna. Det som får mig att må illa, det som kittlar min kräkreflex är att vi tror att vi gör något gott. Att vi tror att det är så enkelt. Att man bara kan sätta in en hundralapp på ett nittiokonto och att allt är bra sedan.