Hatet hotar demokratin

I sverigedemokraternas medlemstidning SD-kuriren uppmanar chefredaktören i senaste numret till kamp mot islam. Formuleringen har förvånat och partiledaren har sett sig nödgad att förklara att det bara handlar om en semantisk glidning från den viktiga kampen mot militant islamism.

För de muslimer som blir misshandlade för sin trosuppfattning är nog skillnaden obetydlig. Vi har för ”Kalla faktas” räkning granskat hatet och våldet mot muslimer i Sverige och det vi trodde var engångsföreteelser visade sig vara vardagsmat.

Vi har talat med kvinnor i slöja och män med andra muslimska attribut som berättat om hur man i spårvagnar och tunnelbanor, i mataffärer och på jobben fått utstå kränkningar för sin religiösa övertygelse. Många har berättat hur man anpassar sig till kränkningarna: man väljer bort offentliga transportmedel, handlar på andra ställen än där man bor och böjer ner huvudet för att inte möta blickarna från dem som kränker.

Vi har talat med församlingar som blivit attackerade med inkastade svinhuvuden och brandbomber. Människor som varit stolta över att öppna moskéer monterar nu ner skyltar och kamouflerar sina lokaler för att slippa krossade fönsterrutor.

Förra året anmäldes 252 rent islamofobiska hatbrott. Till det kommer flera tusen främlingsfientliga brott som ofta drabbar muslimer. Och en stor mängd oanmälda brott. De flesta av brotten, även de grövre, kommer aldrig till allmän kännedom.

I januari 2005 misshandlades en muslimsk man i Sundsvall enligt samma bestialiska mönster som vi känner igen från hatbrott riktade mot homosexuella. För några veckor sedan kastades brandbomber mot en muslimsk bönelokal i Hultsfred. Men löpsedlarna är reserverade för annat.

Hatbrotten verkar utföras av en brokig skara grupperingar. Men vid sidan av lokala missnöjesyttringar finner man de traditionella svenska, främlingsfientliga grupperna. FN:s rapportör om rasism, Doudou Diène, skrev i en rapport i september i år att islamofobin ökar i hela Europa och att detta utnyttjas av rasistiska organisationer. På ett internet-community för ”nationellt sinnade”, med över 6 000 användare, diskuteras strategier för att bekämpa islam, utbyts adresser till moskéer och diskuteras vad man ska göra med muslimer som uttalat sig i media. Om kvinnor som gift sig med muslimska män skriver man till exempel att man bör ”smälla till dem och spotta i deras blod”.

Det finns de som trott att framgångarna för ett parti som sverigedemokraterna skulle kunna verka lugnande gentemot de våldsamma rasistiska grupperingarna, att våldet varit en ”pysventil” i ett samhälle där vissa åsikter inte fått komma fram.

Vår granskning visar det motsatta. Det är i samma städer där sverigedemokraterna haft framgångar som också moskéer attackeras och muslimer hotas. Kampen mot islam, som SD-kuriren manar till, har börjat föras. Och även om man menade att bekämpa militant islamism är det vanliga muslimer som får bära bördan och utstå attackerna.

Att detta inte toppar medias rapportering kanske handlar om vår svårighet att hantera flera komplexa problem samtidigt. I spåren av islamistisk terror har vi lärt oss förstå att det är muslimer som är det stora hotet mot det öppna samhället och demokratin. Hotet från militant islamism bör inte förringas, men ska demokratin försvaras får inte rädslan för det tränga bort andra hot.

Förra året genomfördes 486 terrordåd i Europa. Bland förövarna fanns politiska extremister till vänster och höger. De flesta dåden utfördes av baskiska eller korsikanska separatister. Ett (1) misslyckat attentat planerades av islamister.

Att uppmärksamma en typ av politiskt våld får inte innebära att man glömmer bort en annan typ. Särskilt inte något som drabbar människor här och nu. Muslimer som bär slöja, låter skägget växa eller går till moskén för fredagsbön tvingas i dag räkna med att de kommer att utsättas för glåpord och i värsta fall bli fysiskt attackerade. Deras böneplatser hotas och vandaliseras i en utsträckning som väckt ramaskri om det gällt kristna kyrkor.

Om människor som levt hela sina liv i våra länder förhindras att utöva sin tro och hotas, så hotas också hela det öppna samhället. Attacker mot religiösa byggnader har inlett historiens mörkaste kapitel, om inte vi nu öppnar ögonen för också detta hot mot demokratin tar vi en stor risk.