Var var ni när Saddam mördade min mamma?

  Halva världen är upprörd över Saddams avrättning och hur det gick till. FN, Amnesty, politiker, stora ledare.

Varför? Han var ju en mördare. Han mördade min älskade mamma. Han rövade bort hela min barndom. Han höll min gamla mormor fängslad i två månader, fastkedjad med ena handen i väggen. Han drev min pappa på flykt i 13 år.

Jag är 31 år gammal och är fortfarande rädd för att vara ensam vissa kvällar, jag vaknar av mardrömmar på nätterna.

Han mördade min mamma. Han avrättade henne för att hon älskade Irak, för att hon älskade mig och för att hon ville att kvinnorna ska ha ett värdigt liv.

Ingen var där för henne, hon satt ensam i sin cell.

De säger att han inte fick en rättvis rättegång. Mamma fick inte ens en rättgång.

De är upprörda över att han inte hade direkt kontakt med sin familj. Mamma nekades en sista önskan – att få se mig, hennes enda dotter.

Han blev begravd i familjegraven i sin hemstad. Mamma hittades i en massgrav med ett nummer.

Han hade kostym på sig. Mamma nekades rena kläder. Han hade flera advokater. Mamma blev torterad flera gångar om dagen.

Var var ni när mamma satt i fängelse, alla ni som är upprörda över Saddams död i dag? Varför hörde ni inte vårt rop på hjälp? Varför kunde ingen torka bort våra tårar? Och varför gör det lika ont i dag när vi tänkar på det som hände? Är inte vi människor?

Men Saddam dog som en mördare och mamma dör aldrig. Hon lever i mig och mina barn.

Hon är den sköna svala vinden en varm sommardag. Hon är den stora vackra månen en mörk natt. Historien skriver om henne.

Så, ja – jag firade hans avrättning med dans. Ja, det känns bra. Ja, ja, Irak kommer att bli bra nu. Och nej, alla ni okunniga människor – det finns inte sunni och shia, det finns bara irakier.

Nu kan han inte skada oss längre.