ÅSIKT

Falskspel om nya s-ledaren

Sören Wibe: Fram med kandidater som verkligen är villiga att ställa upp

inga starka kort. En efter en visade sig kandidaterna till s-ordförandeposten vara ­blanka kort. ”Ovärdigt”, menar Sören Wibe.
Foto: BJÖRN LINDAHL, ULF HÖJER OCH TOMMY MARDELL.
inga starka kort. En efter en visade sig kandidaterna till s-ordförandeposten vara ­blanka kort. ”Ovärdigt”, menar Sören Wibe.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Valprocessen för socialdemokraterna har spårat ur. Vore det hela inte så allvarligt kunde man se det som en fars.

Men nu handlar det om ledarskapet och den politiska inriktningen för landets största parti. Mycket står på spel.

Redan från början slogs fast att det borde bli en kvinna. Rätt och rimligt, inte minst för att flera kandidater fanns till hands: Wallström, Jämtin, Messing och Sahlin, för att nu nämna den mest populära fyrklövern. Valmöjligheterna föreföll många och goda.

Men skenet bedrog, Wallström var totalt ointresserad, något som bara de politiskt blinda kunde undgå att se. Ändå ältades hennes namn i månader och hon fördes fram som första, och ofta enda, namn i många distrikt. Dessa nomineringar var alltså helt meningslösa.

Med Carin Jämtin var det något annorlunda. Här var beskeden från början svagt positiva. Hon behöll till exempel sin riksdagsplats vilket tolkades som att hon stod till förfogande som partiledare. Jämtin blev också den samlande kandidaten för många och favorit till partiledarskapet. Men så plötsligt, och utan närmare motivering, steg hon av, och lämnande sina anhängare besvikna och långa i ansiktet.

Två kvar alltså. Messing hade tidigare under hösten mer eller mindre i klartext sagt att hon stod till förfogande och eftersom hon stod i partiets mittfåra seglade hon sakta upp som ny favorit. Men så, plötsligt och återigen utan motivering, lämnar även hon scenen. Walk over för Mona Sahlin.

Denna process är ovärdig ett modernt parti. Om man från början gjort klart vilka som var kandidater och vilka som bara låtsades, hade processen blivit helt annorlunda.

Då hade diskussionen handlat om reella alternativ, kanske Wanja Lundby-Vedin, kanske Sven-Erik Österberg. Nu bands diskussionen fast vid kandidater som inte ville löpa linan ut. Man räckte fram fyra kort och bjöd partiet att välja. Men tre var blanka och endast ett hade ett ansikte. Detta är inte fair play. Leken måste blandas om.

Två saker förvärrar det hela. Först misstänker jag att några av avsägelserna beror på att man inte vill vara illojal. Men vill inte utmana den som man tror tar hem spelet till slut. Men en sådan inställning kan försvaras enbart om en kandidat står höjd över all konkurrens, som fallet var till exempel med Olof Palme 1969. Men detta gäller inte nu. Nu finns ingen självklar kandidat, och de som viskat ”Ja” en gång, måste ha modet att kämpa tills de är uträknade.

För det andra leder avsägelserna till att endast en mycket omstridd person blir kvar. Mona Sahlin har många goda personliga egenskaper: hon är snabb i tanken och rapp i repliken. Men hon är ingen kandidat som samlar parti och väljare.

När Aftonbladet häromdagen genomförde en internetenkät svarade 80 procent (av 100?000!) att de inte ville ha Sahlin som partiledare. Och hennes stöd i form av personkryss är blott en bråkdel av vad som tillföll till exempel Mes­sing eller Pagrotsky.

Sahlin är omstridd av politiska skäl. Hon ligger en bra bit från partiets mittfåra och väljarnas åsikter. För att tala klartext: hon tillhör partiets höger, och har svajat betänkligt i centrala ideologiska frågor. Hur ska partiet till exempel debattera de pigavdrag som de borgerliga inför, med en ordförande som deklarerat att hon personligen inte har något emot att sådana prövas? Och att Sahlin tillhör partiets mest EU-entusiastiska falang är knappast en tillgång i en period då Vaxholmsfallet, det svenska presstödet och den nya konstitutionen kommer upp på EU:s agenda.

Det duger inte med bara Sahlin på banan! Det luktar unken partikultur om inte partiets väljare och dess medlemmar ges ett alternativ. Valberedningen måste komma fram med namn som verkligen är villiga att ställa upp om de får partiets stöd.

Gärna kvinnor förstås – helst Messing, som kanske trots allt inte ska räknas ut – men om inga sådana finns måste man söka även på andra sidan. Här finns flera tänkbara; Sven-Erik Österberg och Leif Pagrotsky är omtyckta i hela rörelsen, så också Morgan Johansson som är en av rörelsens skickligaste debattörer.

Och varför inte göra som i Frankrike och som Olof Palmes gamle medarbetare Anders Ferm föreslog: ställ upp några kandidater, låt dem presentera sina program, och låt sedan medlemmarna välja i en rådgivande omröstning. Med en sådan vägledning blir den avgörande kongressen ingen trist konfirmation utan ett verkligt, väljande forum.

Det behövs, inte minst inom socialdemokratin.

dagens debattör