ÅSIKT

Alla måste brinna för de svaga

Anna Sjödin: Det krävs mer än att rätt kvinna blir partiledare

Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag vet hur maktlöshet känns. Hur stor knuten är i magen när ingen lyssnar. Den känslan kan ingen ta ifrån mig. När jag ser orättvisor ingen bryr sig om blir jag bara mer förbannad.

Jag har träffat uteliggaren som älskar med sin flickvän som är narkoman i en trapp i Gamla stan. För fyra år sedan var han ekonomichef på ett medelstort företag. Sen kom livskrisen, skilsmässan och världen rasade. I dag dövar han smärtan med alkohol. Att vi socialdemokrater tillåtit honom sakna värde gör mig förbannad.

Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med Johanna om hennes arbetsskada. Hon har omfattande stöd från läkare och experter. Försäkringskassan säger nej och litar till förtroendeläkaren som aldrig träffat Johanna. En tjänsteman som jobbat på kassan drar ärendet för den politiska nämnd som regelmässigt gör som kassan säger.

Efteråt kan inte halvsovande ledamöter – också från mitt eget parti – ge en redig förklaring till varför Johanna fick nej. Ordföranden ringer aldrig tillbaks. Svaret kommer i brev på byråkratisk svenska som ingen kan förstå. Så håller det på.

Striden om Johannas skador tar sju år. Systemet tar för givet att hon måste vara som starkast när hon är som svagast. Vi socialdemokrater kan inte sopa undan vårt ansvar för hennes vanmakt. Att Johanna får stå ensam i kampen mot myndigheterna gör mig heligt förbannad.

Jag har träffat pappan som kommit hit från Iran och inte fått jobba på över 20 år trots att han sökt alla jobb han kunnat. Han skäms över att inte vara önskad, att inte kunna försörja sin familj och att inte få bidra. Därför ljuger han för sina vänner i hemlandet och säger att han kör lastbil.

På kvällen när han kommer hem från sina vandringar runt stan hittar han på en ny berättelse för barnen om vad han jobbat med under dagen. Vem ska se hans förnedring om inte vi socialdemokrater gör det? När vi vänder honom ryggen blir jag förbannad.

Var finns kraften som på allvar håller ihop samhället och står upp för den svage?

Det är ingen idé att vända sig till höger. Där får var och en klara sig bäst den kan. Borgerlig samhällskritik handlar om ökad valfrihet för den rike och slopad fastighetsskatt för Djursholmsvillor. I takt med att högerns visioner blir praktik ser vi försämringar för de utsatta och mer av överflöd till dem som redan har.

Kan tidningarnas ledarskribenter göra något? Knappast. De säger sig veta bäst hur spelet ska spelas, men många av dem är inte ens på läktaren. Dimman ligger tung över ledarredaktionen. Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever.

Kanske är det därför ledarsidan i en normal dagstidning är något av det torraste och mest passionslösa som finns i svensk samhällsdebatt och följaktligen ratas av nio av tio medborgare.

Nej, den viktiga uppgiften att finnas där och hjälpa till att bära människors oro, ångest och drömmar tillhör oss som socialdemokrater.

Men det är så lätt att svika. Då håller vi våra partimöten på kommunhus och försäkringskassa. Då försvarar vi system, byråkrati och myndigheter i stället för människor. Då tappar vi lusten att vilja förändringen. Men då förtjänar vi inte heller människors förtroende. Då åker vi ut.

Den kommande partiledaren kommer inte att stå ensam. Ilmar Reepalu i Malmö, Göran Johansson i Göteborg, Elvy Söderström i Örnsköldsvik och Lennart Holmlund i Umeå är några exempel på partivänner som finns där. De kommer ihåg att politik inte är pappersmassa i utredningar utan människor av kött och blod som ibland far illa.

När vi ärligt och uppriktigt i handling befinner oss mitt i det helvete utsatta människor lever i. Då får vi också berättigad respekt och människors förtroende.

Det är därför det inte räcker att den kvinna vi väljer att leda oss brinner för förändring. Förändring har alltid varit och kommer alltid att vara den historiska uppgiften för oss alla.

Dagens debattör