SSU är en liten (s)ekt

Partiet befinner sig i en rejäl vågdal när det gäller verksamheten. På sina håll är den tynande. Det är få möten, få deltagare och få unga och medelålders.

1 ny organisation

Jag tror inte längre att socialdemokratin kan vinna fler med den nuvarande organisationen med arbetarekommuner och (s)-föreningar. För att få nya medlemmar och sympatisörer måste vi ordentligt modernisera organisationen och våra arbetsmetoder. Det måste bli fler av tillfälliga samtalsteam, enfrågegrupper knutna till heta lokala frågor, telefonkretsar på lördagsmorgnarna och samkväms­träffar med barnfamiljer och pensionärer. Och naturligtvis måste vi använda den nya tekniken för att nå och samtala med nya ”ansikten”. Webb och mejl är viktiga arbetsredskap. Vi måste knyta lösa förbindelser med opolitiska föreningar, till exempel miljö- och fredsrörelsen, hembygds- och kvartersföreningar. Vi måste ta till oss de som demonstrerar och protesterar mot orättvisor.

All politik bygger på förtroende. Det är i mötet med andra människor som vi skapar förtroende för våra idéer och värderingar och förtroende för dem som representerar oss. I det politiska samtalet. I lyssnandet till andra människor.

2 nya arenor

Vi måste finnas med på andra arenor än enbart de partipolitiska. Politik är faktiskt inte bara partipolitik. Vi måste synas och finnas med i så många sammanhang som möjligt. På gator och torg. I skolor och köpcentra. Inte isolera oss i slutna rum.

Socialdemokratins sido­organisationer rosar inte heller marknaden. SSU:s medlemsantal är nere i 4 000 (av vilka jag är en!). Tiotusentals nya studenter vid våra högskolor och universitet har inte satt några avtryck i det socialdemokratiska studentförbundets medlemsmatrikel, 1 800 medlemmar. Med så låga medlemstal är de inte folkrörelser utan sekter inom socialdemokratin.

3 mer ideologi

Socialdemokratin har avideologiserats. Vi försvarar inte längre det vi har uppnått. Vi privatiserar, säljer ut och lägger ner.

Kurs- och utbildningsverksamheten har tillåtits att förfalla. I ett partidistrikt där man i slutet av 1980-talet hade en kurs i veckan i ideologi och organisation så anordnades inte en enda kurs förra året.

Vi måste ha ett ideologiskt rättesnöre framför ögonen. När klyftorna ökar, när tiggarnas, kringdrivande ungdomars och uteliggarnas antal ökar på gator och i tunnelbanor och när främlingsfientligheten växer sig starkare, så är socialdemokratins arbete viktigare än någonsin. Det krävs självrannsakan och en modern kamporganisation. Men också högt i tak. Rörelsen måste ta i sin famn dem som vågar ta till orda och säga obehagliga saker både om tillståndet i rörelsen och i riket. Aldrig tidigare har behovet av nya tankegångar varit större än nu. Men min generation ska inte diktera uttryckssätten för de unga.

Socialdemokratin måste forma en politik som tar sikte på hög livskvalitet och goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Och en anständig behandling av våra äldre. Socialdemokratin ska sätta miljö, kultur och överlevnadsfrågorna i högsätet. Detsamma gäller naturligtvis rätten till förvärvsarbete för alla människor. Och en helt ny politik för bärkraftiga regioner utanför Stockholms län.

Det är utsatta föräldrars barn som dyrt får betala priset för en slapp skola. Socialdemokratin måste se upp! Den offentliga sektorn får inte tillåtas förlora i legitimitet. Vi måste hävda kvaliteten i skolan, vården och omsorgen.

Annars kommer de som har pengar att efterfråga privata lösningar. Efterhand vill man inte vara med att betala för dem som blivit kvar i det offentliga systemet. En sådan utveckling är mycket farlig.

Vår jämställdhetspolitik måste främst gälla de kvinnor som ger sina händer, sitt kunnande och engagemang i den offentliga sektorn. Vår uppskattning av dem måste märkas både i lönekuvert och utbildningsmöjligheter.

För övrigt älskar jag det socialdemokratiska partiet!