ÅSIKT

Replik: Att göra film av en bok – där lever hoppet om svensk film

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Det är klasskillnad mellan de två svenska produktionerna ”Linas kvällsbok” och ”Allt om min buske”, skriver Schulman.
Det är klasskillnad mellan de två svenska produktionerna ”Linas kvällsbok” och ”Allt om min buske”, skriver Schulman.

Har det varit för lätt att få göra långfilm i Sverige? Frågan är berättigad efter det senaste årets många publika fiaskon. Frågan kvarstår efter att ha läst filmkonsulent Marianne Ahrnes debattinlägg i Aftonbladet.

Jag såg under fjolåret många, alltför många, svenska filmer både i tjänsten och privat. Alltför ofta slogs man av just det usla underlag, det som fanns i stället för manus, som filmerna byggde på. För en tid sedan såg jag ”Allt om min buske” och häpnade över brist på logik och dramaturgi i filmens berättelse. Resultatet blev mycket riktigt ett praktfullt fiasko med en film som visserligen har tekniken men inte lyckas förmedla en historia som berör.

Varför vill man göra en film? Förhoppningsvis för att man har något att berätta. Att man har en historia som kan fånga en publik och som kan väcka känslor. Framför allt att man brinner för att berätta något.

Marianne Ahrnes inlägg styrker den kritik som förts fram om att det har varit för lätt att få pengar att göra film. Det luktar 70-talsromantik på långt håll. Doften av att alla ska få vara med tycks ligga över beslutsgången. Och är man dessutom kvinnlig filmmakare har man speciell förtur. ”Konsultens uppgift är att tjäna manusförfattaren” lyder Ahrnes tes. Och jag som trodde att man hade filmpubliken, dem som betalar dyra pengar, i sina tankar när man läser filmmanus.

Förra veckan såg jag så ”Linas kvällsbok”. Här kan man snacka om klasskillnad! Men så bygger ju manuset på en bok som redan prövats framgångsrikt i andra sammanhang. Där lever hoppet om svensk film.