ÅSIKT

"Leve den svenska nationen"

Jan Myrdal förklarar varför 6 juni är en dag att fira

1 av 4
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nu är Säterdalen försommarvacker och syrenerna blommar också hos oss i Björkviken vid Dagarn på andra sidan den nutida länsgränsen. Det vore lätt att tala vackert och allmänt om blomstertid och demokrati denna sjätte juni då det är Sveriges nationaldag. Fast det tog precis nittio år från det Artur Hazelius år 1893 började fira dagen på Skansen till dess den år 1983 blev officiell svensk nationaldag. (Nu också helgdag.) Ett tag kring förra sekelskiftet och några decennier framåt tycktes det som om överklassreaktionen skulle lyckas göra den till en överhetens dag; en dag till minne av Sveriges eländiga roll i trettio­åriga kriget och till nationsförstöraren Karl XII:s ära. Inte undra på att förnuftigt folk då tog avstånd.

Men sådan är dagen inte. Den angår oss. Av samma skäl som förstamajdemonstrationerna för sjuttio år sedan tog flaggan tillbaka till folket när nazister och liknande sökt lägga beslag på den måste nu vi som inte tillhör det för sin utkomsts skull globaliserade överskiktet medvetet och på goda skäl återta folkets historia och därmed även ta nationaldagen tillbaka till oss. Jag ska förklara.

Ty för Sverige som stat, nation och folk är den sjätte juni inget tillfälligt datum. Efter nästan nittio år av bondekrig och nationella frihetskrig under ledning av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Eriksson Vasa tog den självständiga och eftermedeltida svenska staten fast form när Gustav Vasa den 6 juni år 1523 i Strängnäs av rikets valmän enhälligt valdes till Sveriges konung.

Det moderna Sverige grundlades sedan med den regeringsform som revolutionärerna – efter att ha avsatt den oduglige Gustav IV Adolf – lät utfärda den 6 juni år 1809. I denna deras nya regeringsform avskaffades med ett penndrag alla de dittillsvarande grundlagar som möjliggjort sådant som Gustav II Adolfs, Karl XII:s, Gustav III:s och Gustav IV Adolfs för folket olycksaliga krig.
Det finns en folkligt svensk dimension som inte har ett spår med gener och blod att göra. Renrasig är ingen bland oss

Kring såväl 1523 som 1809 gavs komplikationer och motsättningar. Självständigheten 1523 hade uppnåtts genom att Gustav Vasa slugt utnyttjat fiendens fiende – Lübeck – och för den nya staten gällde det att befria sig även från dess inflytande. De som kämpat i bondehärarna fick också uppleva att den nya starka staten inte gav dem den rätt de kämpat för.

Regeringsformen antogs egentligen heller inte, som det sägs, den 6 juni 1809. Bondeståndet vägrade. Det ställde det folkliga kravet att all jord skulle beskattas lika. Först efter starkast möjliga påtryckningar vek bonderiksdagsmännen sig och godkände regeringsformen tre veckor senare.

Den statliga självständigheten av 1523 är oss ännu viktig och det av två skäl. I de tyska länderna slogs Bundschuh, bonderesningen, ned i blod. I Frankrike dess tidigare motsvarighet jacqueriet. Men i Sverige och Schweiz segrade vi i de dåtida långa folkkrigen. Visst blev segerns frukter långt från vad bondeuppbåden hoppats och trott på. Så är det alltid. Men så präglades vår, det svenska folkets, kultur. Den som inte tror mig kan resa söderut. Nederlaget för det tyska folket på 1520-talet präglar fortfarande tyskheten med Untertanentum, undersåtlighet, och Beamtentum, ämbetsmannavälde, liksom revolutionens seger 1791 präglar fransmännens beteende. Citoyenneté, kallas det.

De nyliberaler och globalister som nu på universitet, i medier och politik hävdar att folkligt nationsbundet kulturella olikheter är imaginära är, om de inte tillhör det traditionellt tunna överskiktet, antingen oberesta, dumt obildade eller köpta.

Men den statliga självständigheten är viktig också därför att det är med stat som med militärmakt. Vart folk har en sådan. En egen eller en annans. Det var därför jag själv – som antimilitarist – vintern 1941/42 gick med i U30, Ungdomslandstormen i Bromma. Jag har läst att den var reaktionär. Icke! Hemvärn var det, och hemvärn är – som Moa Martinson hävdade – ett det vackraste ord.

Likadant är det med revolutionärernas regeringsform av 1809. Jag – som nog de flesta bland oss – menar att dess skrivningar – såväl de folkliga rättigheterna i dess §16 som orden ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksdagen allena” – fortfarande är mer grundläggande än de nuvarande anpassligt sliriga formuleringarna. Inte undra på. Orden 1809 återgår på det svenska stamsamhällets traditioner som under stora sociala strider fick sin formulering i den svenska statens första grundlag: tillägget år 1335 till Södermannalagen som sedan återkom i Magnus Erikssons landslag. Gå till biblioteket och läs Södermannalagen i Holmbäck och Wesséns utgåva!

Historia är inte som Ford, menade Bunkum – skit! Den angår oss alla. Därför menar jag att det är oss en fara att Sverige nu inte längre har en försvarsmakt som ska värna nationen utan en soldenärstridsmakt i stormaktsspelets tjänst.

I dag kommer officiella företrädare att tala om demokrati. En och annan med Europadrömmar kommer att hänvisa till vad Thukydides uppger att Perikles i sitt liktal över de stupade sa: ”Statsformen har namnet demokrati, emedan den är så gestaltad, att makten icke tillhör ett fåtal utan flera.” Med det citatet tänkte man inleda en europeisk konstitution innan det projektet havererade. Men den tolkningen av det dåtida demokratibegreppet är skolpojkshalvbildning. För övrigt gick det i den atenska maktfördelningen tio slavar på var fri man.

Inte ens om man blott tar ord för sak – demokrati från grekiskans demos, folk, och kratein, härska – är vårt samhälle demokratiskt. Vad folk – vi – kan bestämma här i Säter eller Skinnskatteberg är inte mycket. Det vet var och en. Fråga kommunalpolitikerna! Riksdagen med valda ombud är också blott tillnärmelsevis vår; den är underställd EU.

Sverige är inte ett folkvälde i vare sig någon rousseansk, robespierrsk eller brantingsk mening. Samhället är närmast av Napoleon III:s typ. En plebicitär byråkratisk maktapparat i de taförsigprivilegierades tjänst där partier och organisationer omformats till statsutskott och köbildningar. Men inte ens en självständig sådan stat som 1860-talets Frankrike. Blott en lokal maktapparat, en under EU subsidiärt bidragsberoende statsbildning.

Det officiella och officiösa Sverige uppskattar inte att detta sägs. Vore jag ung med litterära ambitioner borde jag kanske vara försiktig. Unga intellektuella kan förlora stipendier och avancemangsmöjligheter på olämpliga ord. Nå, jag brydde mig inte för sextio år sedan och nu när jag fyller åttio kan jag utan större risk för efterräkningar tala klartext. Äger någonting man kan ta ifrån mig gör jag heller inte – utom min familjegravrätt på Gustafs kyrkogård och den gäller till 2030. Det är min hustru Gun som ärvt det gamla småbruket i Björkviken som enskild egendom; knappast någon förmögenhet det heller. Vilket gör det lätt och ofarligt att skriva. Man har svårt att komma åt mig.

Fast nation är mer än staten och dess tradition. Just på nationaldagen bör vi diskutera detta. Det finns en vidare kulturell dimension. En folkligt svensk en. Den har inte ett spår med gener och blod att göra. Renrasig är ingen bland oss. Den kulturen sitter oss så i bakhuvudet att vi inte är medvetna om den. Det finns en ideologisk verklighet. Liksom det språk Olaus Petri skrev sitter oss i struphuvudet sitter den Lutherbibel han och hans bror Laurentius Petri översatte oss i bakhuvudet vare sig vi vill eller inte. (Husförhören fungerade; man kan säga att de flesta bland oss i tanke, ord och handling ännu är icke-troende lutheraner och det oavsett eventuellt invandrade förfäder.)

Jag tar för att visa detta nu ett par exempel från privatlivet:

Har ni funderat på att vi svenskar talar likvärdigt om morfar och farfar och om mormor och farmor? Det är inte så vanligt. Vi räknar nämligen släktskap både på kvinnolinjen och manssidan. Kognatiskt och agnatiskt heter det. Det har inneburit att vi aldrig i Sverige kunnat få sådant som klaner och därmed heller inte verklig blodshämnd. Vi blir alla insläktade på någon generation.

Ibland skrivs i utlandet om den svenska synden. Det är nys. Fast traditioner skiljer. Säg orden flickvän och fästmö. Det känns i munnen att de inte är likvärdiga. Ty fästandet – med eller utan vittnen – är hos oss det giltiga. Som 1527 års riksdag formulerade det: ”Händer att fästman lägrar sin piga eller fästekvinna, böte där intet före, efter dem emellan är rätt äktenskap för Gudi.” (Trolovningsbarn var därför äktfödda.) Stockholmsäktenskap kallades detta på 1800-talet; sambo heter det nu. Orden förändras; beteendet förblir.

Hos oss norrut i Sverige hade jungfrudom inte heller ett positivt värde annat än för borgerskapet (den fåtaliga adeln var europeiserat libertinistisk). Mödoms­ideologin fanns söderut. Skälet är enkelt. Klaner fanns inte hos oss och olikheterna inom byarna var inte särskilt stora vilket gav ungdomen större frihet att prova sig fram och förälska sig. Några bland oss är gamla nog att ha nattfriat traditionellt. (Men inte överdriva, ty visst fanns olikheterna inom folket även i byarna. Min farfar var från Myres nere mot älven i Solvarbo men min farmor var dotter till mjölnaren Knuts Matts Mattson högre upp.) Därtill kom det avgörande: endast ett fruktsamt par kunde ta vid och sköta jord och djur. Det vet de släktforskande bland oss. Första barnet kommer sällan nio månader efter fästandet.

Om staten har jag talat, dess historia och lagar men också om det traditionellt ideologiska som sitter oss i bakhuvudet och präglar vårt språk och det tillsynes helt privata i vår svenska folkkulturs tradition. Sammantagna bidrar de till att forma vår nationalitet.

Låt oss avsluta med ett fyrfaldigt leve för det svenska folket, dess svenska nation, vår hembygd!

Nationaldagen den sjätte juni angår oss. Låt oss ta den tillbaka. Så skriver Jan Myrdal och tar oss med på en resa genom historien och vår svenska folkkultur för att reda ut det här med nationalitet.