"Osynliggjorda i media"

Så avslöjar den kvinnliga journalisten i sitt skrivande föraktet för ”underklassen”. Och underklassens klädstil. Ledaren för landets största parti visade ingen klädsmak. Ingen elegans. Liknade inte kvinnliga ledare ute i Europa. De som vet att skicka sig. Och att genom sin framtoning markera avstånd mot populasen.
  Växeltelefonist?
  Medelklassen formerar sig. Lever – i den bästa av världar – inkrökt i sig själv. Allt vad media heter är stängt område för människor ur LO-kollektivet. Från tidningarnas debattsidor till SVT:s morgonsoffor. Allt ockuperat av medelklassens debattörer, medelklassens åsikter.

   Tanken att en metallarbetare skulle bjudas in att delta på lika villkor i ett debattprogram är helt enkelt absurd. Lika absurd som att läkarfamiljen skulle bjuda in en byggnadsarbetarfamilj på middag. Tillsammans med andra gäster och bemött på samma sätt. En omöjlighet. De sociala klyftorna är oöverstigliga. (Att byggnadsarbetarfamiljen i verklighetens värld skulle betacka sig för att behöva umgås med en högfärdsvriden medelklassfamilj är en annan sak.)
  Media har nu blivit den arena där alla frågor som betyder något diskuteras. Där det som tillåts betyda något beskrivs. Och där de människor som tillåts betyda något får agera.
  En samhällsspegel där arbetarklassen inte tillåts synas. Där medelklassen är aktörerna och trendsättarna kring allt. Från politik till litteratur till sociala strukturer. Och klädstil! Medelklassen bedömer. Dömer bort.
  LO-kollektivet räknar 1,9 miljoner medlemmar. Alla dessa är osynliggjorda i media – media som debattforum – och därmed utslagna ur spelet.

   Osynliggörandet är här ett förödande effektivt vapen för att mota undan en stor grupp människor. Och att driva individerna som ingår i den till kryperi inför medelklassens regler och domar. Vi som är de ovärdiga (inte ”fina” nog).
  Så dömer vi oss även själva. De icke integrerade i detta kastsamhälle.
Vilken seger
i dag för medel-
klassen att kunna stryka ut oss ur historien. Vi syns inte nu och således har vi kanske aldrig existerat.
  Från 1930-talet och några årtionden framåt fanns vi. Genom arbetarförfattarna, genom bildkonstnärer som skildrade även oss, genom fackliga och politiska framgångar.
  Vilken seger i dag för medelklassen att kunna stryka ut oss ur historien.
  Vi syns inte nu och således har vi kanske aldrig existerat. Skolornas historieböcker skriver bara några få rader kring arbetarklassens öden. Det förflutnas förtryck redovisas där under censur.
  Sjunger någon socialdemokratisk grupp ännu ur arbetarrörelsens sångböcker? Sjunger de om oss? ”Vi bygger landet?”?
  I en krönika (24 mars 2007) i Expressen skriver Leo Lagercrantz lyriskt om en segrande medelklass.
  Han har fått för sig att medelklassen även besegrat överklassen. En ovanligt naiv tanke.
  Ingen besegrar överklassen. Kastsamhällets ägande skikt har obönhörligt den yttersta makten. Mot den verkligheten hjälper inga ministerposter.
  Ändå visar Lagercrantzs text på medelklassens medvetenhet om sin klass framgångar.
  Jag fantiserar en saga ­ibland: att alla byggnadsarbetare, alla busschaufförer, alla metallarbetare, alla handelsanställda, alla lagerarbetare, alla de som är osynliggjorda blir inbjudna till ett annat solsystem på andra sidan Vintergatan.
  Med löfte om bättre villkor. Bättre löner, bättre utbildning, mer respekt. Synliggjorda. Så flyttar vi alla.
  Kvar blir de ”värdefulla” människorna. Medelklassens övre skikt.

   Hur blir det då med de höga tjänsterna i administration och industri? Grunden de står på. Hur med vinsten på aktierna? Och i slutändan: hur med mat och boende? Hur med livets nödtorft? Vem framställer varorna?
  De lägsta kasterna har ju utvandrat.
  Kanske är detta en saga att ibland tänka igenom. Konsekvensanalys.