”I skolan är det okej att hata bögar”

Allra vanligast är kränkningar kopplade till kön och sexualitet. I sin mildaste form handlar det om att ord som bög, flata eller hora används som skällsord. I andra änden av spektrat finns övergrepp och grova hatbrott. Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att fyra av tio hatbrott utförs av skolungdomar.

Trakasserier kopplade till sexualitet är inget som enbart drabbar icke-heterosexuella. I stället riktas de mot allt och alla som på något sätt går utanför normen för vad som är ”rätt” kvinnlighet eller manlighet. På få ställen är normerna så cementerade, gränserna så knivskarpa och straffen för den som går utanför normen så hårda som just i skolan.

Därför har Friends genomfört en studie av skolors jämställdhetsarbete, för att se om och hur förebyggandet av sexualitetsrelaterade kränkningar får ta plats. Resultatet är till stora delar rätt nedslående.

En slutsats är att en stor del av skolors jämställdhetsarbete inte alls motverkar fördomar och kränkningar kopplade till sexualitet. Tvärtom bidrar det till att underblåsa de föreställningar och normer kränkningarna hämtar näring ur.

Studien visar att skolors jämställdhetsarbete till stor del bygger på heterosexualitet som utgångspunkt och norm. Allt som inte är heterosexualitet osynliggörs, eller framställs som något ”annat – som inte finns här”, ofta som något problematiskt. Man talar om ”sexuell läggning” som något medfött som enbart homosexuella har, medan heterosexualitet sällan ifrågasätts som norm. Dessutom framställs kön som något man från födseln har konstant – som inte kan förändras – vilket bidrar till oförståelse för och osynliggörande av transpersoner.
På få ställen är normerna så cementerade, gränserna så knivskarpa och straffen för den som går utanför normen så hårda som just i skolan.

Detta heteronormativa synsätt leder till att könsnormer och sexualitetsnormer ses som två skilda saker, där ojämställdhet på grund av kön prioriteras före sexualitet. Många resonerar som så att man först måste ändra könsnormerna, för att sedan möjligen ta tag i sexualitetsnormerna.

Ofta råder också ett toleransperspektiv där den, förmodade, heterosexuella majoriteten får privilegiet att ”tolerera de homosexuella”. Och alla som på något sätt utmanar de statiska sexualitets- och könsnormerna kan följaktligen, i bästa fall, hoppas på att ”bli tolererade”.

Vi menar att det är hög tid att bryta det synsättet. Om vi ska kunna skapa en skola där alla kan vara sig själva och utvecklas på sina egna villkor måste vi flytta blicken från ”den andra”, den som uppfattas avvikande och annorlunda, och istället kritiskt granska normerna, hur de uppstår och deras förtryckande konsekvenser.

Därför menar vi att kunskap om och kritik mot heteronormen behövs tillföras skolors jämställdhetsarbete. Okunnighet leder till osäkerhet och nedprioritering. ”Man kan ju inte läsa om bögar i nån historiebok” säger en av de elever vi intervjuat, som förklaring till varför acceptansen verkar större för homofobi än rasism i skolan.

Det är också avgörande att, i stället för att prioritera ett arbete mot diskriminering över ett annat, se att sexism, rasism, homofobi och transfobi hänger ihop och även kan bidra till att förstärka varandra. Därför måste de bekämpas på ett integrerat sätt som inte samtidigt osynliggör eller bidrar till stereotyper.

Ett stort politiskt ansvar ligger i att ge kommuner resurser för kompetensutveckling.

Och då menar vi inte någon enstaka temadag om ”de homosexuella”, utan ett långsiktigt förändringsarbetet som får genomsyra verksamhetens vardag.

Det är dags att agera om skolan ska uppfylla sitt demokratiska uppdrag. Kunskapen finns, nu hänger det på viljan.