ÅSIKT

När moment 22 får råda i sjukkasseärenden

Eller: ”Det sjuka i att bedöma en medmänniskas arbetsförmåga”

1 av 2
DEBATT

För att få rätt till sjukpenning eller sjukersättning måste man av läkare bedömas vara sjuk, men sjukdom i sig behöver inte nedsätta arbetsförmågan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så egentligen är det oväsentligt om en individ är sjuk eller inte, det viktiga är om han eller hon kan arbeta trots sin sjukdom i Försäkringskassans nya tolkning av sjukförsäkringen.

Om samhället kan acceptera denna nya tolkning kan det spara stora pengar genom att avskaffa FMU (Försäkringsmedicinska utredningar). Om arbetsförmågan står i centrum bör man istället rikta samhällsresurser på att bedöma kroppsliga funktionsnedsättningar relaterade till förmågan att utföra olika arbetsuppgifter i olika slags miljöer.

Detta kan med fördel och mer professionellt skötas av andra yrkesgrupper än av ”dyra” läkare.

Det bör därför vara helt klart för alla att en sjukdom idag inte berättigar till den försäkring som man enligt lagen har rätt till när man är sjuk (dvs …sjukdom är varje onormalt kropps- och själstillstånd, vilket inte sammanhänger med den normala livsprocessen, SOU, 1995:149).

För att omfattas av rätten till sjukpenning eller sjukersättning i den nya tolkningen, måste du av en läkare inte bara anses ha en sjukdom (sett från ett biologiskt, naturvetenskapligt perspektiv som reducerar hälsa och sjukdom till anatomiska och fysiologiska tillstånd och processer) utan anses även vara helt eller delvis arbetsoförmögen i allt på arbetsmarknaden vanligen förekommande arbete. Kan du inte röra dig, så kan du i alla fall tala – och då kan du t ex arbeta i en växel, kan du inte arbeta som revisor – då kanske du kan arbeta som parkeringsvakt och då utgår rätten till sjukpenning eller sjukersättning.

Fantasin tar aldrig slut hos en del läkare som bedömer människors sjukdom/arbetsförmåga i en FMU.

Trots att ICD 10 (internationellt vedertaget klassifikationssystem för sjukdomar) återspeglar den medicinsk/biologiska tolkningen av sjukdom, anses inte alla sjukdomar beskrivna i ICD 10 som sjukdomar av vissa FMU läkare i Sverige, eftersom det vad en läkare inte förstår kallas för så kallade symptomdiagnoser (fritt översatt som ett självförvållat, naturligt eller inbillat tillstånd). Dit hör t ex förstämningssyndrom, lättare depressioner, somatiseringssyndrom, maladaptiva stressreaktioner, fobier eller tvångstillstånd, med mera.

Observera att en sjukdom inte kan separeras från en kroppsfunktion, det vill säga man blir sjuk och därmed helt eller delvis arbetsoförmögen när t ex lungor eller hjärta inte fungerar. Man blir sjuk och helt eller delvis arbetsoförmögen när ett diskbråck som syns på röntgen begränsar rörelsefunktionen. Funktion och sjukdom är alltså två sidor av samma mynt. Man kan inte betraktas som arbetsoförmögen om man inte har nedsättningar i antingen kroppsfunktioner eller kroppsstrukturer (t ex organ, lemmar).

En levande människa har tillgång till åtta övergripande kroppsfunktioner. Dessa funktioner är:

Psykiska funktioner

Sinnesfunktioner och smärta

Röst och talfunktion

Hjärt-kärlfunktioner, blodbildnings-, immunsystems- och andningsfunktioner

Matsmältnings- och ämnesomsättningsfunktioner och endokrina funktioner

Funktioner i köns- och urinorganen samt reproduktiva funktioner

Neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner

Funktioner i huden och därmed relaterade strukturer

Det besvärliga i sammanhanget är att vi kan objektivt ”mäta eller observera – ibland med hjälp av olika tekniska, kemiska eller elektriska apparater och metoder tillämpade inom medicinen” de sista sex kroppsfunktionerna. Psykiska funktioner och sinnesfunktioner och smärta kan vi inte mäta och observera med samma metoder som används inom medicinen.

För att uttala sig om nedsättningarna i dessa funktioner bör man vara skolad i psykologi som i likhet med vissa delar av fysik studerar det icke observerbara med metoder som skiljer sig påtagligt från dem som används inom medicinen men som likaväl fungerar.

Mycket av den psykologiska kunskapen bygger på teorier, kliniska erfarenheter och indirekta experiment och observationer som fungerar lika bra som teorier inom t ex partikelfysik. Det skulle vara helt otänkbart att tillåta en arkeolog att få ett tolkningsföreträde för de resultat och teorier som gäller inom partikelfysiken.

Inom sjukvården är det helt tillåtet. En läkare som saknar psykologisk skolning och kunskap kan ha tolkningsföreträde för vad och hur i de psykiska funktionerna, sinnesfunktioner och smärta är nedsatt och påverkar arbetsförmåga.

Det mest tragiska är att läkare i allmänhet och människor i synnerhet tror sig vara ”psykologer”, eftersom alla har sina förklaringsmodeller om allt som händer inom oss och mellan oss. Att inse att sådana förklaringsmodeller utgör ”bara” ett sätt att rättfärdiga det egna handlande eller tyckande kan utgöra ett första steg i insikten om att det man tror om andra eller om olika fenomen, återspeglar inget annat än den kunskapsnivå som är representerad i våra mentala strukturer.

Vi är och förblir självrefererande vilket betyder att vi inte kan referera till något inom oss som vi inte har kunskap/erfarenhet av. Därför blir läkarens bedömning av psykiska funktioner lika begränsad som hans/hennes (o)kunskap om psyket och psykologiska funktioner.

Detta är ett stort svek mot alla de människor, stora som små, som upplever tydliga funktionsnedsättningar i just dessa funktioner i form av att inte känna igen sig själva, inte fungera socialt eller tanke- eller känslomässigt, inte orka, inte kunna finna livsgnista, motivation eller glädje, osv.

Nedsättningar i de psykiska funktioner som till stora delar påverkar funktioner i de övriga kroppsfunktionerna kan avfärdas eftersom ingen apparat eller metod i medicinen kan objektivt bekräfta dem och läkare med sina bristande psykologiska kunskaper kan inget annat än att referera just till sina bristande psykologiska kunskaper – man tillåter helt enkel en ”mopedist” att flyga ett jumboplan.

Det är absolut inte min avsikt att ifrågasätta läkarnas medicinska kunskaper, men jag kan inte längre acceptera deras makt att ha tolkningsföreträde för de psykologiska funktionerna.

Nu är det så att i dagens Sverige, upplever en majoritet av de sjukskrivna psykisk ohälsa, dvs. nedsättningar i de psykiska kroppsfunktionerna. Detta är dyrt för samhället och läkarkåren saknar förmåga att hantera ”problemet”!

Genom att trots allt tillåta läkare att utifrån sina lekmannamässiga psykologiska kunskaper avgöra vad som är psykisk funktionsnedsättning och hur den påverka arbetsförmåga kan man spara oerhörda skattemedel, men detta sker på bekostnad av enskilda människors lidande. Att medicinera bort detta lidande är både ogörligt, oetiskt och skrämmande. Min uppmaning till politiker är således ”Låt rätt förare köra rätt fordon!”

Psykolog med uppdrag att göra

försäkringsmedicinska utredningar

Läs fler inlägg: