ÅSIKT

Vänsterpartiet – trött 90-åring som behöver politisk förändring!

Staffan Norberg, kommunalråd (v): ”Den heta önskan att kritiker "må sticka o brinna" för att enigheten ska stråla kring partiet kommer aldrig att fungera”

Partiledaren Lars Ohly på valturné i Jönköping 2006.
Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
Partiledaren Lars Ohly på valturné i Jönköping 2006.
DEBATT

Vänsterpartiet håller snart kongress igen. Den så kallade ”stick o brinn”-kongresen 2006 saknade politisk självkritik och lade grunden för ett historiskt valfiasko.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

1000-tals människor har lämnat partiet på några år.

100 000-tals väljare har flytt och 95 procent röstar nu på andra partier.

Vänsterpartiets veteraner, f d partiledarna C H Hermansson och Lars Werner på valvakan 2006. C H för övrigt jämngammal med partiet.
Foto: PETER KJELLERÅS
Vänsterpartiets veteraner, f d partiledarna C H Hermansson och Lars Werner på valvakan 2006. C H för övrigt jämngammal med partiet.

Det borde för ett normalt parti vara ett jätteproblem när återtåget inte ledde framåt. I dag dominerar en mer skolad kader med rötterna i Ung Vänster/Kommunistisk ungdom i det föga framgångsrika anslag som präglar partiet.

Den för partiet viktiga självbild som omgav ung vänster/KU i slutet av 90 talet visade sig vara ett välorganiserat, men uppblåst, luftslott som idag inte ens redovisar medlemsantal. Vad som behövs är mod att förändra istället för att upprepa partiets historiskt återkommande tillintetgörande processer som förhindrat vänstern att bli en verklig politisk kraft i Sverige.

2006 bar inslag av stigmatisering, fokus på mediakonspirationer, och en kultur som förflyttat fokus från politik till förrädare och svikare i de egna leden, istället för på nödvändiga omprövningar. Väljarbasen smalnade av rejält.

En politisk analys och rejäl förändring när 2/3 av väljarna försvunnit vore naturlig när så få av de som brann verkar vilja komma tillbaka.

Dessutom i den rosenskimrande opposition som många drömde sig tillbaka till under perioden när partiet faktiskt betydde något för vanligt folks vardag. Varför blir det då inte det triumftåg som utlovades?

Jag har den osentimentala åsikten att det alltid är vad partiet själv säger till väljarna via sina nationella företrädare som har betydelse för partiets stöd, och inte den ibland  paranoida interna självbild som lyfts fram (d v s att felet med partiet är självkritiska röster, olika åsikter som dessutom framförs i fel media och vid fel tidpunkt med mera som säger mer om partiets egen kulturhistoria).

Det gäller ju andra partier så varför inte också Vänsterpartiet? Vi är inte så annorlunda som en del tycks tro.

Partiet behöver knappast le mer i kamerorna, utan istället ifrågasätta politiska positioner som fjättrar förändring av partiet. Partiets bas är rättvisefrågor. Partiets  EU-kritiska hållning har också brett stöd i Sverige.

Men när klassiska vänstervinnarfrågor under flera år varvas med sådant som uppfattas som rent stolleri så flyr människor. Med klassiker som ”Död åt familjen”, ”Svenska män är som talibaner”, ”förbjud läxläsning, ”gör det lagligt att knarka” med flera, pekar kurvorna neråt.

Partiets ibland blinda försvar av uppenbara brister i offentliga system istället för att konsekvent stå upp för valfrihet och mångfald där människor ska välja det gemensamt ägda för att det erbjuder bättre kvalitet, är inte stort bättre än moderaternas ideologiska slakt av allt som ägs gemensamt.

Den nya strategin att inte samarbeta med andra partier inför valet 2010 men renodla partiet själv, gör att vi slipper obehaget att jämka oss, men riskerar att leda till mer utanförskap.

En märklig kontrast till partiets första maj-devis ”tillsammans”. Med vem ska vi förändra politiken om inte tillsammans med (s) och (mp)?   ”Vi mot resten” är en högriskstrategi som till och med kan äventyra ett regeringsskifte.

Det finns 5 enkla principer för att vinna väljarna åter:

1. Man behöver inte vara mest extrem i olika utspel för att vinna trovärdighet.

2. Gör inte fiendens fiende till din vän (ett faktum som sorgligt ofta präglar vår utrikespolitik när allehanda krafter i värden som hatar USA urskuldas från sina egna illdåd).

3. Lova färre miljarder så ökar trovärdigheten. Jag önskar att alla löften kunde genomföras – men trovärdighet saknas för den som lovar allt åt nästan alla.

4. Det är vad partiet faktiskt säger till väljarna som har betydelse för valresultat – inget annat

5. Att samarbeta – både före och efter val – är oftast bättre för de som röstar på partiet än utanförskap.

Den heta önskan att kritiker ”må sticka o brinna” för att enigheten ska stråla kring partiet kommer aldrig att fungera – bättre då att försöka hantera partis sämsta kulturarv på ett annat och mer förnuftigt sätt och då är det politisk förändring som behövs – inget annat.

Modet att göra öppen självkritik går bevisligen utan att väljarna flyr – det kan bli tvärtom. Jag hoppas att 2008 blir början på en rad omprövningar.

FAKTA

Modet att göra öppen självkritik går bevisligen utan att väljarna flyr – det kan bli tvärtom. Jag hoppas att 2008 blir början på en rad omprövningar, skriver Staffan Norberg om vänsterpartiets vägval.

Debattören

Staffan Norberg

Kommunalråd (v) Södertälje