ÅSIKT

Tystnaden gör våldet möjligt

Jonas Doll: Vi måste våga tala om sambandet med manlighetskulturen

1 av 3 | Foto: Foto: CASPER HEDBERG
”Hagamannen” Niklas Lindgren.
DEBATT

Hagamannen och våldtäkterna i Umeå, lastbilschauffören som ska ha mördat en elvaårig flicka i Dalarna och mannen i Österrike som fängslar sin dotter och etablerar en 24 år lång mardröm där nere, en våning ner från det etablerade, alldeles normala.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ständigt detta våld som inte kan förklaras. Ständigt dessa män, inneslutna i vad som kunde vara vansinne men som genom sin ständiga närvaro naturligtvis är uttryck för något som är mycket svårare att hålla ifrån sig, en perversion som når djupare, närmare.

Vad som kännetecknar de här männen är att deras våld äger rum i isolering, analfabetism, liksom parallellt med någon sorts fullt godtagbar normalitet. De är avvikande, marginaliserade men lever under både ett inre och ett yttre tryck att inte se eller ge uttryck för det. När mannen som är misstänkt för att ha mördat elvaåringen hade utfört sitt dåd åkte han till sin lokala pizzeria. Han gick till de sina igen, var bland dem som inte visste vem han var, och om han någonsin hade ett behov av att vara någon annan vet vi inte.

I de här fallen handlar det om maktlösa män. Den enda makt de har är den fysiska styrkan över offret och, vad som är viktigare, en oförmåga att avstå denna makt.

Men våldshandlingarna sker inte i ett vakuum, hur isolerade och främmande de än kan tyckas. De är gestaltningar inom ramen för ett psykologiskt och socialt sammanhang där manligheten tar form eller deformeras.

Vems är felet? Vem är den skyldige till denna oförmåga att hantera makten?

Jag träffade en tjej för länge sedan. Vi såg en film som handlade om två kvinnor, men också om makt och maktlöshet, över- och underordning, och hon som skulle läsa genusvetenskap snart berättade om strukturellt förtryck och patriarkat och könsmaktsordning och jag sa okej, jag vill vara med. Men det var precis vad som inte skulle hända, sa hon, och då sa jag att det betyder att jag inte kan göra så mycket, det är alltså inte jag utan strukturerna som härskar, men det tänker jag ta mej fan inte acceptera, men åt detta log hon bara sorgset.

Den här sortens debatter är en del av problemet. Makt och maktlöshet som två lallande idioter, alltid låsta i förhållande till varandra.

Ändå, och visst. En man föds med makten. Att avstå den är att disciplinera impulsen att vara först, självklar.

Ansvaret vilar till slut tungt på var och en att tala högt där det annars är tyst: på logementen, i omklädningsrummen, på skolgårdarna, i fikarummen.

Att inte tala är att lämna plats åt strukturerna som gör missbruk av makten möjlig, åt den manlighetskultur som gör våldet möjligt, skolgårdsterrorn där den svage dukar under.

Det är framför allt kring tystnaden som så småningom sluter sig, kostymerna som dras över, som de här tragedierna blir möjliga: ingen vet, allt som är våld har skett bredvid, intill men ändå på något perverterat sätt ingått i en normal och respektabel identitet, som i de här tre aktuella fallen.

Detta är ett kollektivt, strukturellt problem och det är knutet till bilder av manlighet – och vad värre är, det är en del av mäns problem att förhålla sig till dessa bilder.

Som svensexan för tio år sedan: ett gäng välutbildade, moderna killar. Jag såg fram emot att få fira in den blivande brudgummen, men utan att klä ut honom till kondom och supa honom i bitar. Ändå blev det mer eller mindre just så. Och jag är helt säker på att jag inte var ensam om en sorg den där kväll-en. Jag är övertygad om att alla upplevde samma fångenskap, samma ofrihet. Var detta sanningen om oss? Nej, det var inte sanningen men det var hur vi valde att visa oss.

Mörkrets hjärta är bristen på mod: att inte våga se sambanden, inte sätta sig upp mot dem utan i stället falla in i dem, passivt bekräfta dem. Det leder förvisso inte alltid till osannolika våldsbrott men det riskerar alltid att vara det första steget på väg dit.

FAKTA

Niklas Lindgren, Anders Eklund och Josef Fritzl – tre till synes normala män som chockat sin omgivning och samhället när deras gärningar avslöjats. Dessa män är avvikande men också en del i den manlighetskultur som gör våldet möjligt.

Ansvaret vilar tungt på var och en att tala högt där det annars är tyst: på logementen, i omklädningsrummen, på skolgårdarna och i fikarummen, skriver Jonas Doll.

Dagens debattör

Jonas Doll

41 år, Söderköping, statstjänsteman