ÅSIKT

Vapen ger oss inte fred

Bernt Jonsson: Lägg ner super-Jas – satsa på våldsförebyggande insatser

Foto: AP
DEBATT

”Poesi för diplomater.”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så har Jan Eliasson kallat artikel 33 i FN-stadgan.

Tyvärr verkar dock UD ha tappat bort denna poesisamling.

Där sägs, att tvistande parter ”i första hand” ska ”söka uppnå en lösning genom förhandlingar, undersökningsförfarande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt agerande, anlitande av regionala organ eller genom andra fredliga medel” – med eller utan hjälp av säkerhetsrådet.

Alltså ska säkerhetsrådet och omvärlden satsa på våldsförebyggande insatser eller som Jan Eliasson uttryckt det: Redan innan pyromanen har satt tändstickan till plånet ska man ha tagit den från honom.

När han och Anna Lindh körde i tandem låg Sverige i spetsen för förebyggande insatser. Riksdagen beslöt att prioritera en sådan politik. På svenskt initiativ enades EU i Göteborg om att göra detsamma.

Med mordet på Anna Lindh och med Eliasson exporterad till Washington och New York förfuskades dock hela den förebyggande tanken. Kvar blev krishantering, oftast tolkad som militär krishantering. Detta gällde s-regeringen och det gäller än mer den nuvarande. Eller har någon hört Carl Bildt tala varmt om vikten av att prioritera förebyggande, fredliga civila insatser?

Nu ligger fokus på hur de svenska militära resurserna ska se ut för internationella insatser i EU:s regi. Intresset har förskjutits från FN-stadgans kapitel VI (med artikel 33) till kapitel VII, som nästan helt handlar om militära tvångsåtgärder. Det är en av orsakerna till den förvirrade debatten om förbandsnedläggning och anskaffning av fler Gripen, trots att det redan finns 45 för många.

Nu heter det att Sverige bara ska ”uppgradera” gamla Gripen till super-Jas, som enligt Ny Teknik är starkare, går fortare och längre, kan ta mer vapen, har en helt ny radar, ett helt nytt satellitkommunikationssystem och ett missilvarningssystem. Kvar från den gamla Gripen är unika kommunikationsegenskaper samt ett ombyggt skrov. Plus givetvis namnet Gripen – för i annat fall skulle det ju vara ett nytt plan. Det skulle kosta för mycket – rent politiskt. Bättre då med uppgradering, men den blir inte gratis.

Hur ska man då kunna förstå politikernas förtjusning att satsa miljarder och åter miljarder på avancerade militära prylar, alltid dyrare än planerat? Varför tenderar militära tekniska projekt att bli en fråga om nationell prestige och stolthet som vid presentationen av nya Gripen E/F? Hur ska man kunna förstå denna tro på militära medel som vägen till fred?

Enligt Jimmy Carters nationelle säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, känd som utrikespolitisk hök, präglades 1900-talet av ”det organiserade vansinnets politik”. Då dödades enligt vissa beräkningar över 200 miljoner människor till följd av politiskt – oftast regeringars – våld. Det kan inte bero på att det saknats effektiva vapensystem eller vapenplattformar.

En rimligare förklaring är att världen under förra seklet drabbades av en våldsepidemi, en pandemi, för vilken vi ännu inte funnit något vaccin.

Kanske bör man som Hitler-forskaren Richard Koenigsberg beskriva en sådan politik och krigföring som ett utslag av ”kollektiv psykopatologi”. Varför det är så enkelt att tillämpa begreppet på sekters destruktiva galenskap men så svårt att tilllämpa det på storskaliga politiska och sociala rörelser, hur bisarra och destruktiva de än är? Hans förklaring är föreställningen om nationen som en realitet.

För Hitler var Tyskland en biologisk realitet och judarna var ett dödligt virus som därför måste utrotas.

Exemplet är visserligen extremt, noterar Koenigsberg, men massmord i krig har setts som en del av en historisk process. Att 20 miljoner ryssar dödades i andra världskriget har inte fortsatt att uppröra världen utan setts som något nästan normalt.

Rationellt sett kan militära medel inte garantera och än mindre skapa fred. Däremot finns det sen gammalt en föreställning om vapen som förutsättning för fred.

Det är en vanföreställning, som än så länge förstärks av en extremt dyr kollektiv trygghetsterapi. Det är hög tid att bryta med denna illusion och gå över till att utveckla våldsförebyggande fredsinsatser.

Vågar vi hoppas på att Anders Borg av rent finanspolitiska skäl kan föra oss fram till en fredspolitisk realism? Inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa år vore det ett värdigt sätt att anknyta till de framgångar Sverige hade förra gången det begav sig.

FAKTA

Att vapen är en förutsättning för fred är en vanföreställning och en extremt dyr kollektiv trygghetsterapi. Kanske kan vi hoppas på att Anders Borg av finanspolitiska skäl går över till att utveckla våldsförebyggande fredsinsatser, skriver Bernt Jonsson.

Dagens debattör

Bernt Jonsson

72 år, Uppsala, frilansande samhällsdebattör.