ÅSIKT

Huliganen – en karikatyr av fotbollens ideal

Kutte Jönsson om aggression som motor inom tävlingsidrotten

SKANDALEN Årets första Stockholmsderby bröts under en kvart sedan Hammarbys Lolo Chanko träffats av föremål som kastats ner från AIK-läktaren. ”Skandalen” blev startskottet för en mediernas tävling i att fördöma ”huliganerna”, skriver Kutte Jönsson.
Foto: ANDREAS BARDELL
SKANDALEN Årets första Stockholmsderby bröts under en kvart sedan Hammarbys Lolo Chanko träffats av föremål som kastats ner från AIK-läktaren. ”Skandalen” blev startskottet för en mediernas tävling i att fördöma ”huliganerna”, skriver Kutte Jönsson.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Ensam supporter saboterar Danmarks chanser att spela EM 2008. Sverige tilldöms segern med 3-0.
Foto: Magnus Wennman
Ensam supporter saboterar Danmarks chanser att spela EM 2008. Sverige tilldöms segern med 3-0.

Det dröjde till den fjärde omgången av årets herrallsvenska i fotboll innan säsongens första ”publikskandal” var ett faktum. Det var i samband med mötet mellan AIK och Hammarby på Råsunda. Någon eller några ur AIK-klacken hade kastat ner mynt och tändare mot Hammarbys Lolo Chanko. Matchen fick avbrytas, men kunde senare återupptas.

”Skandalen” blev startskottet för en mediernas tävling i att fördöma ”huliganerna” och ”huliganismen”. Ännu en gång fick man anledning att ställa krav om ”hårdare tag”. När sedan AIK:s Bojan Djordjic modigt vägrade fördöma den egna klacken, så fördömdes också han. Det hör liksom till numera – att fördöma istället för att reflektera. Och föraktet för ”huliganerna” saknar gränser.

”Huliganismen” är givetvis också en politisk fråga. Ifjol föreslog exempelvis justitieminister Beatrice Ask och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth ett införande av hårdare straff mot just ”huliganism”.

Fotbollsetablissemanget delar den uppfattningen, naturligtvis av rädsla för att elitfotbollen ska förlora legitimitet om inte ”läktarvåldet” stävjas. Såväl det politiska som det idrottsliga etablissemangets svar på ”huliganismen” är alltså ökad kontroll och repression.

Ofta lyfter man i debatten också fram England som förebild när det gäller ”huliganbekämpning”. Men är England verkligen en bra förebild? Det är inte självklart.

Efter 1970- och 1980-talens våg av ”huliganism” plockades till exempel ståplatserna bort på de engelska arenorna. Publikvärdarna på matcherna har dessutom som sin uppgift att hålla publiken sittande. Om publiken inte lyder riskerar de att avvisas. Till detta förekommer en omfattande kameraövervakning. Detta har förändrat den engelska läktarkulturen till att bli mer ”städad”.

Från att ha varit aktiva deltagare i spelet har den engelska publiken kommit att bli något i stil med en relativt passiv, gammaldags teaterpublik. Är inte detta en urholkning av ”fotbollens själ”?

Den frågan undviks inom etablissemanget. Istället förordas som sagt ”hårdare tag”. Men det finns vissa centrala frågor som alltjämt är obesvarade.

Var exakt går gränsen mellan ”huliganer” och ”vanliga” supportrar? Finns det en idrottens inre fiende i detta avseende? Eller är huliganismbegreppet främst ett begrepp som används för att stärka de medelklassvärderingar som alltmer kommit att dominera fotbollskulturen? Medielogiken är tydlig här.

På slentrianmässigt vis framställs ”huliganerna” konsekvent som en hotande, odisciplinerad kraft som måste tämjas och bestraffas. Mot dessa står ”barnfamiljerna”, som framställs som en speciellt skyddsvärd grupp av supportrar.

Försöken att utdefiniera ”huliganerna” från idrottsfamiljen blir ett sätt att legitimera sporten som sådan, eller de värden etablissemanget vill att sporten ska representera. Men det riskerar att ske till priset av att offra en del av de allra mest hängivna och (alltför) delaktiga supportrarna. Den strategin saknar som sagt inte risker.

Aggressionen och kampviljan, som emellanåt övergår till (legalt eller illegalt) våld, är en motor inom tävlingsidrotten. Detta innefattar även publiken.

”Huliganerna” bär så till vida på samma egenskaper som den genomsnittlige supportern eller spelaren; egenskaper som dessutom ofta framhävs som eftersträvansvärd i tävlingssammanhang. ”Huliganism” är därför möjligen bara en förstärkning av dessa egenskaper; och mer en karikatyr av idrottens egna ideal än ett hot.

Denna aspekt är emellertid något det samlade etablissemanget valt att helt nonchalera. Istället väljer man att exkludera ”slöddret” och man gör det genom att använda de officiellt erkända makt- och våldsmedel som står till förfogande: förbudslagstiftning, polis, medial klappjakt och hot om uteslutning ur idrottsfamiljen.

Det kan dock visa sig vara ett svagt skydd av idrotten. Inte minst eftersom det som kallas huliganism snarare verkar bekräfta, och i viss mån förstärka, de ideal som redan är accepterade inom tävlingsidrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet.

FAKTA

Fotbollsallsvenskan hann knappt börja innan det var dags för medier och politiker att fördöma läktarvåldet. På slentrianmässigt vis framställs ”huliganerna” konsekvent som en hotande, odisciplinerad kraft som måste tämjas och bestraffas.

Men frågan politiker och media inte ställer sig är om ”hårdare tag” kan leda till en urholkning av ”fotbollens själ”? skriver Kutte Jönsson.

Dagens debattör

Kutte Jönsson

37 år, Malmö.

Fil dr i praktisk filosofi och lektor i Idrottsvetenskap vid Malmö högskola.

Läs också: