ÅSIKT

”Vi lever i en period när vår planet står och väger”

56 kända debattörer och forskare: Sverige måste gå före för att stoppa jordens feber

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I världens främsta vetenskapliga tidskrifter duggar nu rapporterna tätt: den globala uppvärmningen går fortare än de flesta trott. Färska data visar att is lossnar från Västantarktis i allt högre takt, att isbankar runt kontinenten är på väg att kollapsa, liksom att det arktiska ishavet förlorade dramatiskt i massa under förra året. Hittills har jordens ekosystem mildrat effekterna av människans utsläpp genom att ta upp och lagra en stor del.

Men deras buffertkapacitet avtar nu snabbt: när haven blir varmare sväljer de mindre koldioxid, vissa markområden börjar släppa ifrån sig koldioxid och – farligast av allt – de gigantiska metanlagren i Sibirien tycks vara på väg att öppnas. Sådana processer har kommit igång tidigare än beräknat, och halten av växthusgaser i atmosfären steg under 2007 snabbare än någonsin.

Risken är överhängande för en klimatförändring som skenar.

Redan i dag plågas allt större regioner av ett klimat ur balans. I Bangladeshs kustdeltan har tiotusentals människor flytt från dränkta öar, boplatser i Stilla havets övärld måste överges, stora områden i Afrika görs obeboeliga av ihållande torka och tropiska cykloner av den typ som just har drabbat Burma blir allt starkare och mer frekventa. Överallt gäller att det är de fattiga som drabbas hårdast.

De farliga klimatförändringarna ligger inte långt inne i framtiden.

Ingen tid finns längre att förlora.

Vi lever just nu i en kort period där vår planet står och väger: ska uppvärmningen få fortsätta mot en okänd slutpunkt av överhettning, eller ska trenden brytas? Kommande generationer kan mycket väl komma att se tillbaka på den tid vi lever i som den tid då framtiden avgjordes.

Därför är det med stor frustration vi ser hur långsamt klimatarbetet går, både i Sverige och i världen. All kunskap vi har säger oss att omställningen måste inledas nu, men i stället ser vi hur investeringar sjösätts i ännu mer långlivad infrastruktur för förbränning av fossila bränslen. Närmare 50 nya kolkraftverk planeras exempelvis inom EU de närmaste fem åren, något som även Sverige är delaktigt i genom Vattenfall.

I vårt land förbereds Förbifart Stockholm, en motorledssatsning som började planeras långt innan klimatförändringarnas allvar blev uppmärksammat. Den här typen av projekt måste upphöra: i stället måste samhället organiseras så att behovet av fossila bränslen drastiskt minskar.

Ingenting kommer att hända av sig självt. För att politiken ska sporras framåt krävs folkrörelser och medborgare som sänder en klar och tydlig signal: vi insisterar på omedelbar handling! Vi nöjer oss inte med något mindre än en klimatpolitik som tar vetenskapen på största allvar.

Vi välkomnar därför initiativet Klimataktion, en rörelse som kan samla alla dem som vill driva klimatfrågan framåt. Medborgarna och det civila samhället behöver en stark röst, en aktiv kraft för den nödvändiga omställningen.

Vi som undertecknar detta har olika åsikter i många frågor, men om en sak är vi eniga: vi måste få en annan, mer ambitiös klimatpolitik. Vi föreslår därför följande åtgärder:

1 Upprätta heltäckande klimatbudgetar för att minska utsläppen.

Framöver bör utsläppen av växthusgaser i Sverige minska med i snitt fyra procentenheter per år. Utsläppsminskningarna bör planläggas i årliga klimatbudgetar och stämmas av vart tredje år. De måste fördelas rättvist, så att den tyngsta bördan åläggs de största konsumenterna av fossila bränslen.

Vi kan inte längre konsumera samma typ av varor som tidigare. Inte minst gäller det vad vi äter: köttkonsumtionen står för nära en femtedel av utsläppen av växthusgaser. Samhället måste se till att det kostar att släppa ut och tvinga producenterna att använda bästa tänkbara teknik för en hållbar utveckling. Också våra byggnader slukar onödigt mycket energi. Redan i dag finns smarta hus där behovet av energitillförsel utifrån är obetydligt, och byggnormerna måste snabbt revideras så att sådana lösningar sätts i system.

I en fullständig klimatredovisning måste Sveriges samlade påverkan räknas in, inte bara de fysiska utsläpp som äger rum innanför våra gränser. Vårt fotavtryck i världen växer när allt mer av de varor vi handlar tillverkas i andra regioner.

Vi vet att varje vidare fördröjning av ett resolut ingripande ökar riskerna för svåra klimatkriser. Parallellt med klimatbudgeten bör samhällets institutioner, både på nationell och kommunal nivå, upprätta beredskap så att vård och förnödenheter kan garanteras även i en krissituation.

2 Utveckla ett transportsystem utan klimatpåverkan.

Det finns inget utrymme för felsatsningar som låser in oss i ännu mer energiintensiv samhällsstruktur. Som ett första, självklart steg bör därför samtliga anslag till nya motorvägssatsningar slopas och i stället satsas på utbyggda spårtransporter. I städerna kan bilresandet minska radikalt och den privatbilism som baseras på fossila bränslen fasas ut. Här måste infrastruktur- och trafikplaneringen konsekvent inriktas mot en utbyggd och mer attraktiv kollektivtrafik.

De i dag snabbt växande utsläppen från lastbils- och flygtransporterna måste likaså begränsas. Om kraftfulla investeringar i snabb och tillförlitlig tågtrafik genomförs kan i stort sett allt inrikesflyg som inte trafikerar norra Norrland eller Gotland ersättas. Internationellt flyg och sjöfart är i dag helt undantaget från såväl koldioxidskatt som moms. Sverige måste i internationella fora starkt driva på för att undantagen snarast tas bort.

3 Driv på för ett långsiktigt, bindande och rättvist klimatavtal.

En grundförutsättning för att stabilisera klimatet är att världens länder enas om långtgående utsläppsminskningar, så att varje nation kan lita på att de andra drar sitt strå till stacken. Ett genombrott i FN:s klimatarbete, för en radikal och rättvis lösning, är en nödvändighet. Sverige kan och bör driva på – inte minst genom EU, där vi tar över ordförandeskapet nästa år.

Nästa avtal måste bli långsiktigt, med en tydlig avsikt att minska världens utsläpp i storleksordningen 80-90 procent till år 2050. Det måste också vara rättvist. Det är de rika länderna som bär det historiska ansvaret för den uppkomna situationen och fortfarande står för de i särklass största utsläppen per capita, medan de fattiga träffas av de hårdaste slagen från ett förändrat klimat. Industriländerna måste axla sitt ansvar och ta på sig den överväldigande delen av utsläppsreduktionerna.

De fattiga har rätt till utveckling och en höjd levnadsstandard. Genom väl avvägda och omfattande program kan de få stöd för att utveckla en så hållbar energibas som möjligt. De medel som i dag erbjuds är en droppe i havet: här behövs ett akutprogram i mångmiljardklassen!

På alla dessa områden kräver vi att Sveriges regering går före, så att världen vid mötet i Köpenhamn slår in på den väg som är nödvändig om inte jordens feber ska stiga ytterligare.

FAKTA

Regeringens klimatpolitik saknar många viktiga bitar. Det anser 56 namnkunniga forskare, debattörer, författare och journalister som bland annat kräver att Sverige inför en klimatbudget med planlagda årliga utsläppsminskningar.

Klimatbudgeten är ett av de tre krav som i dag förs fram när den nya folkrörelsen Klimataktion bildas med ett konstituerande möte.

Dagens debattörer

Göran Finnveden,

professor i miljöstrategisk analys, KTH

Katarina Eckerberg,

professor i statsvetenskap, Umeå universitet/Stockholm Environment Institute

Sverker Sörlin,

professor i miljöhistoria, KTH/Stockholm Resilience Centre

Thomas Elmqvist,

professor i systemekologi, Stockholms universitet/Stockholm Resilience Centre

Jan Bengtsson,

professor i ekologisk miljövård, SLU

Alf Hornborg,

professor i humanekologi, Lunds universitet

Peter Söderbaum,

professor emeritus i ekologisk ekonomi, Mälardalens högskola

Helena Shanahan,

professor emerita, Institutionen för mat, hälsa och miljö, Göteborgs universitet

Annika Carlsson-Kanyama,

forskningschef, FOI

Björn-Ola Linér,

forskare vid Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet

Bengt Johannisson,

professor i företagsekonomi, Växjö universitet

Anna-Lisa Lindén,

professor i sociologi, Lunds universitet

Paul Sinclair,

professor i afrikansk arkeologi, Uppsala universitet

Torbjörn Tännsjö,

professor i praktisk filosofi, Stockholms universitet

Lars Ekdahl,

professor i historia, Mälardalens högskola

Mattias Gardell,

professor i religionsvetenskap, Uppsala universitet

Jonas Åkerman,

forskningsledare, miljöstrategisk analys, KTH

Björn Frostell,

forskare i miljösystemanalys och teknikvärdering, KTH

Marie Byström,

biolog, Centrum för biologisk mångfald, SLU

Pernilla Malmer,

agronom, Centrum för biologisk mångfald, SLU/Uppsala universtitet

Johanna Björklund,

forskare, Centrum för uthålligt lantbruk, SLU/Uppsala universtitet

Hillevi Helmfrid,

forskare, Centrum för hållbar utveckling, SLU

Rebecka Milestad,

forskare, Institutionen för stad och land, SLU

Kristina Belfrage,

forskare, Institutionen för stad och land, SLU

Björn Forsberg,

forskare i miljö- och utvecklingsfrågor, Umeå universitet

Anna-Karin Hurtig,

forskare i folkhälsa, Umeå universitet

Ben Smith,

forskare i ekologi, Lunds universitet

Stefan Gössling,

forskare i kulturgeografi och humanekologi, Lunds universitet

Maria Vredin Johansson,

forskare i nationalekonomi, Uppsala universitet

Pia Laskar,

forskare i idéhistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet

Christer Sanne,

samhällsforskare

Louise Waldén,

forskare i kvinnohistoria

Stefan Edman,

biolog och författare

Jan-Olov Carlsson,

vice ordförande IF Metall Volvo Lastvagnar Umeå

Erik Pettersson,

ledamot i styrelsen för IF Metall Volvo Lastvagnar Umeå

Maria Wingård,

ordförande Svenska Kyrkans Unga

Barlin Nuur,

ordförande Sveriges Unga Muslimer

Göran Greider,

chefredaktör Dala-Demokraten, författare

Ursula Berge,

samhällsdebattör

Stefan Carlén,

ordförande Ordfront

Per Gahrton,

ordförande

Cogito

Håkan A Bengtsson,

vd Arengagruppen

Andreas Malm,

journalist och författare

Rikard Warlenius,

chefredaktör Arbetaren

Martin Saar,

projektledare, miljöförvaltningen i Stockholms stad

Nina Björk,

författare och kritiker i DN

Stefan Jonsson,

författare och kritiker i DN

Johan Berggren,

chefredaktör Ordfront Magasin

Mohamed Omar,

chefredaktör Minaret, poet

Shora Esmailian,

chefredaktör Gaudeamus

Nina Lekander,

journalist och författare, kritiker i Expressen

Mian Lodalen,

författare

Staffan Lindberg,

artist

Mikael Wiehe,

artist

Marta Cullberg Weston,

psykolog och författare

Ole Forsberg,

konstnärlig ledare Klara Soppteater, Stockholms stadsteater

Fabian Göransson,

serietecknare

Leif Nylén,

författare

Birgitta Stenberg,

författare