ÅSIKT

Efter Laval-domen finns bara en utväg

Ulf Öberg: Vi bör skjuta upp beslutet om Lissabonfördraget så långt det går

DEBATT

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hävdar att det går att säkerställa den svenska kollektivavtalsmodellen enbart genom att förändra svensk lag efter EG-domstolens dom i Laval-målet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Om facket i framtiden sätter företag i blockad, som i fallet med det lettiska byggföretaget Laval, kan skadeståndsanspråk bedömas av domstolar i utlandet. ”Arbetsgivarsidan har därmed fått ett nytt vapen mot fackliga stridsåtgärder”, skriver Ulf Öberg.
Foto: Foto: ap
Om facket i framtiden sätter företag i blockad, som i fallet med det lettiska byggföretaget Laval, kan skadeståndsanspråk bedömas av domstolar i utlandet. ”Arbetsgivarsidan har därmed fått ett nytt vapen mot fackliga stridsåtgärder”, skriver Ulf Öberg.

Han bortser från att det var lokala löneförhandlingar på enskilda arbetsplatser och avsaknaden av i lag och i kollektivavtal fastställda minimi- eller lägstalönenivåer som stod i centrum för EG-domstolens resonemang om bristande öppenhet och förutsägbarhet i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att gemenskapslagstiftaren kan tvinga arbetsmarknadens parter att införa lägstalönenivåer i kollektivavtal, är ett allvarligt ingrepp i deras avtals- och förhandlingsfrihet.  

Det är dags att tala klarspråk: Lissabonfördraget är ett steg i fel riktning vad gäller EU:s sociala dimension. Det är förvånande att Europas politiker har tagit risken föreslå ett reformfördrag, som från en social utgångspunkt är betydligt sämre än den nedröstade EU-konstitutionen. EU:s stadga om grundläggande rättigheter har nämligen nedgraderats till ett underordnat protokoll i Lissabonfördraget. 

Till råga på allt har Storbritannien och Polen fått ett undantag från sociala rättigheter i Lissabonfördraget. Denna undantagsmöjlighet undergräver påståendet att strejkrätten och rätten till kollektiva förhandlingar utgör en grundläggande rättighet. Det är en skamfläck i Europas konstitutionella historia.

Undantaget är dessutom en processuell mardröm för svenska fackföreningar. Framtida skadeståndsanspråk, till följd av i Sverige vidtagna stridsåtgärder, kan komma att bedömas av bland andra brittiska och polska domstolar, där sympatiåtgärder kan anses vara otillåtna. Arbetsgivarsidan har därmed fått ett nytt vapen mot fackliga stridsåtgärder, enbart genom möjligheten att tillfoga fackföreningar skyhöga rättegångskostnader och utdragna rättsprocesser i andra medlemsstater.

Sanningen är att varken antagandet eller förkastandet av Lissabonfördraget skulle spela någon som helst roll i förhållande till de problem som har uppstått efter EG-domstolens dom i Laval-målet. Det finns en rad goda skäl för att anta Lissabonfördraget, men den sociala dimensionen är inte ett av dem.  

LO:s, Europafackets och en rad ledande socialdemokraters förslag att få till stånd ett icke bindande socialt protokoll till Lissabonfördraget är därför ett slöseri med tid, resurser och förtroendekapital, eftersom det inte skulle förändra rättsläget. Att i nuläget få till stånd ett formellt undantag för strejkrätten eller för den svenska modellen i Lissabonfördraget är inte heller realistiskt. Det är i stället skarpa ändringar i den nuvarande EU-lagstiftningen som kan lösa de problem som EG-domstolens domar ger upphov till. 

Det finns en tredje väg mellan valet att godkänna eller förkasta Lissabonfördraget i höst. För den som tror att en fortsatt europeisk integration endast är möjlig om den åtföljs av en demokratisering av EU och en samtida förstärkning av Europas sociala dimension, återstår alternativet att Lissabonfördraget godkänns av riksdagen med två beslut med mellanliggande val år 2010. För att det alternativet ska bli verklighet, krävs endast att 88 riksdagsledamöter stödjer det. Oppositionen, och i synnerhet den socialdemokratiska riksdagsgruppen, har därmed avgörandet i sin hand. 

Det skulle ge både politiker, fackföreningar, arbetsgivare och ytterst väljarna en möjlighet att diskutera och ta ställning till behoven att förändra utstationeringsdirektivet, att anta ett bemanningsdirektiv och att stärka den sociala dimensionen inom EU.

För den som är det minsta historiskt bevandrad står det klart att försvaret av rösträtten och försvaret av strejkrätten går hand i hand. Vi kan vara säkra på att frågan om avvägningen mellan sociala rättigheter och den inre marknaden kommer att stå högt upp på EU:s dagordning under de närmaste åren, om vi i Sverige skjuter på vårt definitiva ställningstagande till Lissabonfördraget.  

Svenskt Näringslivs ordförande Urban Bäckström hävdar att kopplingen mellan ratifikationsprocessen av Lissabonfördraget och krav om ändringar i gemenskapsrätten är en ”tråkig utpressartaktik”. Jag kallar tilltron till folkstyret för demokrati.

FAKTA

Efter EG-domstolens dom i Laval-målet spelar det ingen roll om Lissabonfördraget förkastas eller godkänns.

Men det finns en tredje väg och riksdagsoppositionen har makten att ge politiker, fackföreningar, arbetsgivare och ytterst väljarna en möjlighet att bland annat stärka den sociala dimensionen inom EU, skriver Ulf Öberg, som företrädde Byggnads och Elektrikerförbundet vid EG-domstolen i Laval-målet.

Dagens debattör

Ulf Öberg 42 år

advokat, Öberg & Associés, Stockholm.