ÅSIKT

"Ibra" och den svenska modellen

Benny Holmberg: ”Först nu har sportjournalisterna vant sig med Zlatan och tror felaktigt att det är han som blivit ödmjuk”

1 av 3
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När man skulle ta emot Zlatan Ibrahimovic i det svenska fotbollslandslaget var det inte bara namnet som var spretigt och oregerligt, än mer gällde det denne person, uppvuxen i Rosengård i Malmö. En stökig själ från ett ointegrerat inferno.

Det har pågått en långt utdragen integration av Zlatan Ibrahimovic i det svenska fotbollslandslaget, eller skall man säga i den svenska modellen. Och bland svenska sportjournalister!

Svenska lagsporter har ofta tillskrivits en alldeles egen och ”svensk” lagmoral uppbyggd enligt en tankestruktur hämtad från folkhemmets värderingar. Ja, att vårt land har framställts som en enda stor, homogen fikahörna!

Man växer upp i folkhemmet och man är inte förmer än andra. Man spelar för laget. En för alla alla för en. Vid laguttagningar till fotbollslandslaget, och även andra landslag, ställer man sig ödmjukt under kollektivets fana.

Man far inte ut i egotrippade utgjutelser om andras inkrökta hjärnor eller efterblivna egenskaper. Även om man inte blir uttagen till matchelvan så böjer man sig under faktum – och konstaterar att det är tränaren som tar ut laget och att man inordnar sig under hans beslut – och att man bara är så väldigt glad inför det faktum att man överhuvudtaget kommit med i truppen – och gärna bär vattenflaskor in till döddagar även om man inte får spela en endaste gång.

Man rabblar helt enkelt alla dessa vedertagna svenska-modellen- fraser som en sorts välgörande och trygghetsskapande folkhemsmantran.

När man då ska ta emot en herr Zlatan Ibrahimovic i landslaget är det inte bara namnet som är spretigt, ännu mer gäller det denne person, uppvuxen i Rosengård. En stökig själ från ett ointegrerat inferno.

Man har utgjutit sig om Zlatans oförmåga att säga "de rätta sakerna", att säga att han spelar för laget, att det först och främst är lagkamraterna han tänker på dagligen och stundligen, och när han går och lägger sig på kvällarna. Att han ödmjukt iklär sig landslagsdressen och spelar för landet och folket.

I stället har denne fotbollsvirtuos hävdat att han skall bli bäst i världen, att medspelarna slår taskiga passningar, att han inte pratar om sitt privatliv om han inte har lust. Han ställer helt enkelt inte upp på presskonferenser för att flina menlöst i likhet med ramlösaflaskorna på presskonferensbordet, utan spjuverflinar och har osorterat spretiga åsikter.

Då blir det besvärligt.

När nu hela fotbollsvärlden tagit till sig Zlatan ända in i det mest fotbollstokiga som tänkas kan, den italienska klubbfotbollspubliken där Zlatan avgjorde ligafinalen med två makalösa mål, så faller också de svenska sportjournalisterna till föga. Och när Zlatan avgjorde inledningsmatchen i EM-fotbollen med ett ”drömmål” är det helt enkelt bara dags.

Han har mognat säger man. Hans ego har fått träda tillbaks för en mera ansvarstagande Zlatan. Att han nu inordnat sig i den svenska modellen. Att han integrerats.

Är det inte istället så att de svenska sportjournalisterna äntligen förmått acceptera att Zlatan är ett ämne till att bli världens bäste fotbollsspelare? Att hans ego är en del av hans personlighet, att äregirigheten är en nödvändig motor för att lyckas i den artistiska sport som fotbollen är?

Ni minns när Zlatan snodde frisparken framför en häpen Kim Källström och slog in den? Att det var egotrippat och egoistiskt, men fan så handlingskraftigt! Och att förlåtelsen, ursäkten ligger i att han lyckas med det mesta han företar sig på fotbollsplanen.

Att ”den svenska modellen” är ett bräckligt och stundtals otillräckligt lagbygge i sportsammanhang där man ibland måste kräva lite virtuositet utöver kollektivets sega men beräknande långbollar. Lite galenskap utöver harvandet i lagmoralens gråsvettiga vadmalsskläder.

Helt enkelt lite våghalsighet krönt med en gnutta egotrippad essens för att uppnå den världsstorhet som vi sett en Maradona briljera med, som till och med spelade med Guds hjälp ibland. Eller en Tyson som helt frankt bet örat av sin motståndare. Att så är det ute i stora världen. Folk biter tasken av varandra ibland. Det får vi ta.

Att sportjournalisterna nu, när det lärt sig hantera Zlatan, tillskriver honom en större ödjukhet, men att de inte förstått att det egentligen är de själva som vant sig och integrerats vid tanken på att något nytt kommit till svensk fotboll.

Och att de förmått sig att acceptera denne egotrippade påfågel i den svenska duvflocken. Att detta nu sker med hans kvalitativa, sportsliga insatser som hävstång är ju bara helt följdriktigt.

Debattören

Benny Holmberg

frilansskribent och författare, Horndal.