ÅSIKT

Höj räntan nu!

DEBATT

Inflationstakten har fördubblats från målet två procent per. Det är intressant att observera den hårda reaktionen på den senaste inflationssiffran. Svarta rubriker skriker ut panik. Tidningarna frågar om vi kan lita på Riksbanken.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Låt mig erinra om att mellan 1975 och 1994 var inflationstakten i Sverige åtta procent per år. Reallönerna ökade inte alls på dessa 20 år. För att få bukt med inflationen proklamerade regeringen att inflationen skulle begränsas till fyra procent 1984, den blev åtta. Året därpå skulle den bli tre procent men den faktiska inflationen blev 7,4 procent. Det vidtogs en serie misslyckade försök att få bukt med prisstegringarna. Den nuvarande, förhoppningsvis tillfälliga och utlandsstyrda, inflationen borde tas med större lugn. Man kan kanske se upphetsningen över de nuvarande fyra procenten som ett gott tecken på att Sverige nu är en låginflationsekonomi.

En annan observation kan göras som visar hur snedvridna reaktionerna är på Riksbankens politik. I slutet på 1990-talet och omkring 2005 underskreds inflationsmålet på grund av sjunkande importpriser, oväntat hög produktivitetstillväxt och förstärkt valutakurs. Tillväxten var hög och resursutnyttjandet högt men arbetslösheten sjönk inte. Inflationen hamnade till och med omkring noll.

Då berodde den sjunkande inflationen på Kinas och Indiens inträde på världsmarknaden, nu kommer effekterna från stigande oljepriser och livsmedelspriser, i båda fallen fenomen utanför Riksbankens kontroll. Men det betyder inte att Riksbanken bör vara passiv.

När inflationen var låg omkring 2005 kritiserades Riksbanken hårt av LO-tidningens Martin Lindblom, några nationalekonomer och även av Konjunkturinstitutet för att räntan inte sänktes tillräckligt mycket. Den låg trots allt vid 1,5 procent och den enda effekten av de långtgående räntesänkningarna blev stigande huspriser. Det gick inte att med räntepolitik få upp inflationen.

Nu urholkas reallönerna, eftersom löneavtalen slöts med föreställningen att inflationen skulle bli två procent. Trots det hörs inget krav från LO-tidningen på räntehöjningar, inte heller från de ekonomer som kritiserade Riksbanken när inflationen var för låg.

När det tycks finnas fog för räntsänkningar är kraven på Riksbanken många. När det är uppenbart att Riksbanken borde höja räntan är det knäpp tyst. Få tänker långsiktigt, de flesta ser till den omedelbara plågan av en räntehöjning.

Det är sant att prisstegringarna på inhemska produkter är nära målet och att Riksbanken inte kan påverka de skenande priserna på olja och livsmedel. Men Riksbankens uppgift i nuvarande läge är att förhindra att energi- och råvaruprisernas uppgång sprider sig i landet till en allmän inflation genom kompensationskrav hos olika grupper på hyresmarknaden, på varumarknaderna och på arbetsmarknaden.

Inflationsförväntningarna bland arbetsmarknadens parter är oroande höga, nämligen 3,2 procent på ett års sikt och drygt 2,5 procent på fem års sikt.

LO-förbund har redan talat om att säga upp det tredje året av nu löpande kollektivavtal. Det skulle bara skada löntagarna själva, men det visar att Riksbanken inte kan undvika en räntehöjning, det enda medel Riksbanken har för att bekämpa inflationen. Det allra viktigaste är att förhindra att inflationsförväntningarna stiger och att medborgarna blir allmänt inställda på en inflation över två procent.

Det är samhällsekonomiskt mycket dyrt att ta sig ur en situation med höga inflationsförväntningar, det visar händelserna åren 1992-1995. Då kostade det förlorade resurser och massarbetslöshet. Därför behövs en markering av Riksbankens vaksamhet genom en höjning med 0,25 procentenheter den tredje juli.

FAKTA

Inflationen är nu dubbelt så hög som målet på två procent. Men vad värre är – det förhoppningsvis tillfälliga läget på grund av skenande olje- och livsmedelspriser riskerar att sprida sig till allmänt höjda inflationsförväntningar, skriver förre vice riksbankschefen Villy Bergström. Kompensationskrav genom exempelvis upprivna kollektivavtal kan bli mycket kostsamma samhällsekonomiskt. Ändå hörs inga krav på en räntehöjning. Få tänker långsiktigt – de flesta ser till den omedelbara plågan. Men enligt Bergström måste Riksbanken nu använda sitt enda styrmedel – och höja räntan med 0,25 procentenheter.

Villy Bergström, 69 år, Uppsala, docent i nationalekonomi, före detta
vice riksbankschef.