ÅSIKT

Sluta bolla med våra äldre

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
HAMNADE I RULLSTOL Gustaf Ranhagen, 92, skickades mellan olika sjukhusspecialiteter under en månad innan han slutligen fick komma till det korttidshem som hans dotter Åsa Cassel bett om från början. Efter månaden på sjukhus kan Gustaf Ranhagen inte längre gå.
Foto: HANNAH MODIGH
HAMNADE I RULLSTOL Gustaf Ranhagen, 92, skickades mellan olika sjukhusspecialiteter under en månad innan han slutligen fick komma till det korttidshem som hans dotter Åsa Cassel bett om från början. Efter månaden på sjukhus kan Gustaf Ranhagen inte längre gå.

Den andra juli förra året var den sista dagen min nu 92-årige far tillbringade i sitt hem. Då kulminerade de symptom han haft i flera veckor. Besök på akuten gick inte längre att undvika. Under flera veckor hade jag förgäves försökt få in honom på korttidshemmet i Täby utanför Stockholm. Vistelser där har tidigare gjort honom gott. Men doktorn och sköterskan på vårdcentralen, biståndsbedömaren, hemtjänstchefen, sköterskan på korttidshemmet, alla hade samma lösning för pappa – och mig: Åk till akuten.

Efter en natt på akuten, ångestfylld och sömnlös för både honom och mig, började pappas månadslånga vandring mellan olika specialiteter. En vandring som slutade på – korttidshemmet i Täby. Jag har tagit reda på vad denna sjukhusmånad kostade. Det handlar om minst 150 000 kronor. Om pappa hade fått komma direkt till korttidshemmet, utan att ta omvägen via dyrbar sjukhusvård, skulle denna månad ha blivit betydligt billigare: 55 520 kronor.

Troligen hade han behövt läkarkonsultationer för några tusenlappar, men det skulle ändå ha blivit betydligt billigare och kanske bättre. Månaden på sjukhus berövade pappa förmågan att gå. Nu sitter han ohjälpligt i rullstol. Pappas öde besannar Peter Westlunds tes om dyr vård som inte alltid fyller sitt syfte. Medvetet, grymt experimenterande med gamlingar tror jag inte riktigt på. Men var är samordningen?

Är det rätt att jag som anhörig, själv pensionär, har hela ansvaret för min fars väl och ve? Under natten med pappa på akuten fick jag tryck över bröstet. När den tredje doktorn efter åtta timmar lutade åt att skicka hem pappa hotade jag med att kasta mig på golvet så de fick ta hand om mig också. Jag är inte ensam om den här typen av upplevelser. De flesta med mycket gamla föräldrar kan berätta om hur kommun och landsting bollar de gamla mellan sig som heta potatisar. Och i mitten står de anhöriga och försöker dämpa smällarna.

Socialminister Maria Larsson har talat om inrättande av fler ”trygghetsplatser” som en lösning. Javisst, men det beror på hur trygghetsplatserna ser ut. I Täby gör gränsdragningen mellan landstingsvård och kommunal vård att de gamla inte får tillgång till läkarvård på det kommunala korttidshemmets trygghetsplats. Husläkarna kommer inte dit, utan får konsulteras per telefon. Även de ordinarie korttidsplatserna har blivit sämre.

Tidigare fanns en läkare med telefontid en gång i veckan knuten till Tibblehemmet. Nu köper man i stället läkartjänsten från Danderydsgeriatriken. Det innebär olika läkare varje gång. Telefontiden är indragen, doktorn ringer upp vid behov.

Vad som skulle behövas är gränsöverskridande äldrevårdscentraler med hemtjänst, hemsjukvård, öppenvård och korttidsplatser under samma tak. Dit kunde gamla som bor hemma få komma för rehabilitering, översyn av medicinering, uppdatering av diagnoser. Därifrån kunde de slussas vidare till särskilt boende den dag det behövs. Försök i den riktningen har gjorts i bland annat Solna och Hökarängen i Stockholmsområdet. Solna läggs nu ner, trots att den fungerat bra, ser jag i tidningen. Varför?

När får vi en enda organisation som tar hand om hela den gamla, många gånger multisjuka, människan?

FAKTA

Ett förtvivlat dygn på akuten, följt av rader av sjukhusdagar och vandring mellan läkare. Till slut hamnade Åsa Cassels sjuke far på korttidshemmet hans dotter bett om från allra första början.

Sjukhusmånaden kostade inte bara tre gånger så mycket pengar – den orsakade också mycket onödigt lidande och oro. Var är samordningen? undrar Åsa Cassel, när de gamla bollas runt och de anhöriga får dämpa smällarna.

ÅSA CASSEL