ÅSIKT

”Pappa dricker – och jag älskar honom”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Mitt namn är Sofia och jag är ett vuxet barn till min pappa som är alkoholist.

Anhörig eller medberoende? Var går gränsen? Vilka är dina gränser? Låter du någon som är fast i ett missbruk bestämma över dina känslor och över ditt liv? Är du tyst för att hålla fin bild utåt? Är du ett barn till en missbrukare och har ont i magen, huvudvärk och börjar stänga av känslor för att orka stå ut? Bär du på en ständig rädsla att någon ska få veta vad som händer hemma hos dig? Ja, tyvärr då är du inte ”bara” anhörig utan har även utvecklat ett eget medberoende.

De flesta vet inte ens om att de är medberoende i någon annans missbruk. För har din missbrukare inte accepterat sin sjukdom och någonsin tackat ja till behandling så kommer den anhöriga sällan i kontakt med den hjälp som finns att få. För det finns hjälp, och det går att stå ut och finna ro med ett supande monster hemma tro det eller ej.

Fram med mer info i media och i samhället, bort med tabustämpeln! Visa upp hur vanligt det är och att hjälp finns att få. Det är ett stort steg och krävs mod att be om hjälp.

Jag är i dag tacksam för allt som hänt mig. Jag kan i dag säga ”Jag älskar dig pappa”, trots allt som hänt. För jag vet i dag hur sjukdomsbilden ser ut, och att även du som anhörig kan bli sjuk i ett medberoende. Men det viktigaste av allt, i dag vet jag att under varje sjuk själ så finns en underbar person som egentligen bara vill ha sinnesro, trygghet och kärlek.

Ja, alkoholistens barn... det är jag det, och det är jag stolt över!

Sofia