ÅSIKT

Släpp forskningen fri!

Sverker Sörlin: Forskningen på svenska universitet ska inte låsas in av politiska & kommersiella intressen

DEBATT

Forsknings- och innovationspropositionen har sina goda sidor. Industriforskningsinstituten skall lyftas. Konkurrens om forskningens basanslag införs äntligen. Mindre högskolor ska få möjlighet till forskarutbildning i sina bästa ämnen. Men som samlat dokument är propositionen en försutten möjlighet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Forskningsvärlden genomgår sin kanske djupaste omvandling någonsin. Latinamerika och Asien stiger fram. Kina är på väg att bli den näst största forskningsnationen i världen efter USA, snart kanske den största.

Hur ska vi i Sverige agera för att kunna samarbeta med andra och samtidigt behålla vår ställning? Hur ska strukturproblemen i högskolan hanteras, med nationell fragmentering och oklara strategier? Hur ska man råda bot på universitetens olyckliga tendens att växa sidledes åt alla håll, utan prioriteringar?

Forskningspropositionen talar om behovet av kraftsamling men föreslår i själva verket en hagelsvärm av pengar till 23 ”strategiska områden”, från alzheimer till flyg (! – varför inte tåg?), psykiatri och Rysslandsstudier. Prioriteringarna har regeringen själv bestämt. Det är surrealistisk forskningspolitik.

Eftersom regeringen tänker låta de öronmärkta resurserna övergå till fasta anslag låser man för alltid in effekterna av denna engångssatsning. Valfriheten är obefintlig; det universitet som inte anmäler sig till denna konkurrens ställer sig utanför chansen att få del av nästan hälften av alla nya forskningsmedel. Mindre högskolor är i stort sett chanslösa. Humaniora och samhällsvetenskap får knappt smulor. Det är en politisering av forskningsfinansieringen som är djupt oroande och helt onödig.

Regeringen har en sund grundinställning: man kan inte forska om allt, det krävs prioritering. Men man har hamnat med Svarte Petter när statens egna myndigheter visat sig ovilliga att samarbeta.

Det var förväntat. Regeringen fick i början av detta år en rapport som kritiserade forskningsråden för deras oförmåga att skapa integrerade och kraftfulla satsningar (SOU 2008:30). Vetenskapsrådet klarar inte av egen kraft att modernisera stödformerna och utveckla program som kan möta tidens problem med fattigdom, integration, risker, välfärd, folkhälsa som man gör i de flesta framstående forskningsnationer. Man har försummat sin roll som regeringens rådgivare och strategisk analysfunktion för svensk forskning. Men regeringen gör ont värre när själv försöker agera forskningens befälhavare.

Regeringen skulle med tre åtgärder kunna ta sig ur den nuvarande situationen.

1) Förändra och utveckla forskningsråden. Dessa har en sund kärna i sitt forskarstyre, men de behöver kunna agera mer flexibelt med egna initiativ och i bättre samspel med samhällets behov. Reformerade forskningsråd, med större intern frihet och en förändrad instruktion, skall givetvis åstadkomma just riktade satsningar och större initiativ. Då kan de samtidigt befria regeringen från att blanda sig i forskningsstyrningen och därigenom bevara systemets legitimitet.

2) Det behövs en strategiskt tänkande funktion i det svenska forskningssystemet. Om inte råden klarar denna uppgift måste den lösas av någon annan. Framtidsuppgiften består i att svara för oberoende underlag till kommande propositioner, policyutveckling och fortlöpande analys av ett system för forskning och högre utbildning som vuxit planlöst. Regeringen bör inte själv ta på sig denna uppgift.

3) Universiteten måste utrustas för att självständigt kunna agera på en global kunskapsarena. Det framsynta alternativet är att en gång för alla inleda arbetet med att skapa egna förmögenheter i högskolan, i första hand genom ett stort långfristigt lån från staten till universiteten i stället för detaljstyrda årliga justeringar. Världens främsta universitet, oftast belägna i USA eller Storbritannien, står fria från kommersiella och politiska intressen. De är på samma gång de främsta förvaltarna av den fria, kritiska tanken. Deras ekonomiska självständighet gör det möjligt för dem att själva göra egna prioriteringar. Svenska universitet och högskolor bör ges möjlighet att beträda samma väg.

Den som är ekonomiskt självständig har större ansvar. Vi skulle få friare universitet som slutar titta ängsligt på regeringen och börjar forma sin egen framtid.

FAKTA

Dagens debattör

Sverker Sörlin

52 år, Stockholm,

professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan, författare.

Sverker Sörlin