ÅSIKT

Reinfeldt har gjort inrikespolitik av Lissabon-fördraget

Ulf Öberg: Tankepaus i riksdagen om EU-fördraget kan bli verklighet

DEBATT

Den av statsminister Fredrik Reinfeldt gillrade fällan för att splittra den svenska arbetarrörelsen är på väg att slå igen om honom själv.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det krävs nämligen endast 58 riksdagsledamöter för att vänsterpartiets initiativ till konstitutionell tankepaus vad gäller riksdagens godkännande av Lissabonfördraget ska gå igenom.

Riksdagshuset.
Riksdagshuset.

Allt som krävs är att 9 socialdemokratiska riksdagsledamöter med rötter i fackföreningsrörelsen, tillsammans med de åtta borgerliga riksdagsledamöter som motionerat för att fördraget bör godkännas av riksdagen på samma sätt som en grundlagsändring, ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets 41 riksdagsledamöter. Är man för att Lissabonfördraget ska tas med två beslut i riksdagen, och det huvudalternativet skulle falla, är det närmast omöjligt att med bibehållen intellektuell heder, och politiskt förtroendekapital, därefter rösta emot förslaget om en konstitutionell tankepaus.

Om de socialdemokratiska riksdagsmännen Morgan Johansson, Bo Bernardsson och Leif Pagrotsky – som redan har reserverat sig mot den socialdemokratiska riksdagsgruppens linje att villkorslöst godkänna fördraget – dessutom stödjer detta förslag, innebär det att det med råge finns det antal röster som krävs för att en sjättedel av Sveriges riksdag skall skjuta upp godkännandet av Lissabonfördraget.

Trots det är vänsterpartiets förslag till en konstitutionell tankepaus ett dåligt andrahandsalternativ. Lars Ohlys (v) principlöshet i denna fråga är förbryllande. I konstitutionsutskottet reserverade sig Marianne Berg (v) mot regeringens linje och förespråkade att riksdagen måste besluta om godkännande av Lissabonfördraget vid två tillfällen med val emellan.

Nu förklarar Lars Ohly (v) att vänsterpartiet inte tänker kräva att Lissabonfördraget ska behandlas som en ändring av grundlagen, trots att det skulle finnas en majoritet om 179 ledamöter i riksdagen för det alternativet, om bara socialdemokraterna, miljöpartiet, vänstern och de åtta principfasta borgerliga ledamöterna förenar sig om det. Är man för en konstitutionell tankepaus, är det nämligen lika svårt att med bibehållen intellektuell heder, och politiskt förtroendekapital, först rösta emot förslaget att Lissabonfördraget bör godkännas av riksdagen på samma sätt som en grundlagsändring.

Vi som förordar ytterligare europeisk integration har ett särskilt ansvar för att regeringsformen upprätthålls, att även EU-kritiska ståndpunkter kommer till tals i en demokratisk process, och att dessa ståndpunkter har en möjlighet att få genomslag i nästa riksdagsval. Annars ligger vägen till Europaparlamentet och riksdagen vidöppen för Sverigedemokraterna. Även därför bör Lissabonfördraget godkännas av riksdagen i den ordning som gäller för stiftande av grundlag, det vill säga med två beslut med mellanliggande val. Även det knappast finns de 117 röster i riksdagen som krävs för att hålla en beslutande folkomröstning i frågan, skulle EU ändå få den nödvändiga legitimitet och folkliga förankring som krävs i Sverige.

För fackföreningarnas del skulle detta alternativ ge dem en möjlighet att inför valet till Europaparlamentet verka för skarpa ändringar i utstationeringsdirektivet, vilket också skulle kunna bana väg för ett nytt ställningstagande på Irland. Politiskt ansvar skulle kunna utkrävas vid nästa riksdagsval, om inte vår kollektivavtalsbaserade arbetsmarknadsmodell, strejkrätten och principen om lika lön för likvärdigt arbete säkerställs inom EU. Inom arbetarrörelsen lär man knappast glömma att rösträtten och strejkrätten går hand i hand. Dåvarande statsministern Carl Bilds och EU-kommissionens utfästelser om arbetsrätten var för många en förutsättning för att övertygas att rösta för det svenska EU-medlemskapet år 1994.

Vad gör då regeringen? När riksdagens talman Per Westerberg (m) övervägde att skjuta på riksdagsbeslutet om Lissabonfördraget tills dess att Claes Stråths Laval-utredning presenterats och analyserats, valde moderaternas partistrateger av taktiska skäl att utnyttja Lissabonfördraget för att splittra oppositionen. I stället för att agera som hela Sveriges statsminister, och lyssna på den oro som kom fram vid bl.a. LO-kongressen, valde Fredrik Reinfeldt att i stället föra inrikes Europapolitik.

Resultatet är ett blodbad i statsrådsberedningen: de två statssekreterarare som ansvarat för EU-frågorna har på kort tid avpolletterats under stundtals direkt ovärdiga former – detta med mindre än ett år kvar till att Sverige tar över ordförandeklubban i EU. Resultatet av denna bluffpoker är att statsministern vid nästa EU-toppmöte kan tvingas förklara att han tyvärr spelat ett högt spel med Lissabonfördraget av inrikespolitiska skäl, synats, och förlorat. Resultatet är att Fredrik Reinfeldts förtroendekapital bland övriga stats- och regeringschefer inom EU därmed skulle vara förbrukat.

Det är dessutom anmärkningsvärt att EU-ordförandens Nicolas Sarkozys och EUs stats- och regeringschefers utpressningsförsök av det irländska folket har tillåtits fortgå så pass länge med regeringens och den svenska arbetarrörelsens aktiva stöd. Vi får nämligen inte glömma att den irländska regeringens analys om folkomröstningen på Irland visade att den fråga som var i särklass viktigast för det irländska folket var just skyddet för arbetstagarnas rättigheter. Ingen annan fråga ansågs vara viktigare. Oron för att EU-rätten genom EG-domstolens tolkningar begränsar strejkrätten och medför en strukturell lönekonkurrens finns inte bara i Sverige. Det är en debatt som engagerar hela Europa.

Mona Sahlin (s) borde därför stiga fram och visa ledarskap när nu statsminister Fredrik Reinfeldt brister i såväl statsmannaskap, omdöme och ansvar när det gäller respekten för våra grundlagar, Lissabonfördragets framtid, och försvaret av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ännu inte för sent att råda bot på den djupa splittring och det misstroende som råder i Sverige i EU-frågan. Tiden är kommen att ge Europeiska unionen en lektion i demokrati, och högt och tydligt klargöra att vi i Sverige aldrig kommer att kompromissa med den för vårt statsskick fundamentala principen att all offentlig makt utgår från folket.

Ulf Öberg, Advokat