ÅSIKT

Skivindustrin plundrar oss artister - inte fildelningen

Jonas Almquist, musiker: Så lite förlorar vi på fildelningen

DEBATT

De flesta svenska artister och upphovsmän har varken glädje eller nytta av Ipred-lagen. I musik-Sverige åsamkar skivbolagen sina egna artister och upphovsmän större ekonomisk skada än vad illegal nedladdning gör.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det rånet är helt legalt och upprör varken EU eller svenska lagstiftare.

Som artist/upphovsman har du bara två vägar som skivartist: att själv ge ut ditt eget material eller att låta någon annan göra det. Idag är det inte så vanligt längre att själv ge ut och distribuera sina egna skivor. Istället kontrolleras din yrkesframtid som skivartist av skivbolag, musikförlag och distributionsbolag.

Genom att kontrollera produktion, distribution och förlag, skapas ett osunt beroendeförhållande där du som artist är i underläge. För att få spelningar, måste du ha släppt en skiva. För att media ska uppmärksamma dig, måste du ha släppt en cd. Men för att få göra en skiva måste du vara kreditvärdig; skivbolaget måste se att de får igen sina pengar som de lånar ut till dig mot ockerränta. Skivdistributören förbinder sig att förhandsboka en upplaga vars storlek avgör hur mycket resurser som kommer att läggas på din cd. Musikförlagen förlägger dina låtar och tjänar pengar när din musik spelas i offentliga sammanhang. Via förskott bidrar de till marknadsföringen av cd:n.

I den stund du passerar branschens nålsöga, får skivkontrakt och tror att du dragit högsta vinsten (vilket du har i förhållande till alla de som inte får kontrakt), så har du ändå blivit lurad uppåt väggarna. De tjänster skivbolaget erbjuder (inspelning, utgivning och marknadsföring av din cd), ser de till att ta rejält betalt för. På en fullpris-cd för 165 kr, får du som artist mellan 50 öre och en krona i skattade pengar. När alla omkostnader är betalda. De övriga 164 kronorna, då? Ja, de hamnar i fickorna på skivhandel, skivdistributörer och skivbolag. I mina ögon handlar det om ocker- och maffiaverksamhet.

Detta vill inte branschen prata högt om. Branschen bygger på detta. Skivindustrin vill hellre krama ut mer av den ekonomiska kakan, än uppmuntra en omfördelningspolitik som skulle gynna, uppmuntra och ge plats för nya aktörer. Skivindustriell enfald är det enskilt största hotet mot det som kallats det svenska musikundret och som uppstod genom att unga, oberoende aktörer skapade egna, snabbare och effektivare distributionskanaler. Det var ju inte den etablerade svenska skivindustrin som skapade musikundret.

Därför bli EU:s Ipred-direktiv i sin svenska tappning, som en tragikomisk dödsruna över en hel industri som håller på att kollapsa. En industri som gömmer sig bakom artisterna och upphovsmännen, av vilka de allra flesta aldrig kommer att kunna nyttja och ha glädje av lagen; en industri som samtidigt rånar samma artister och upphovsmän på sina skivinkomster helt legalt utan att någon upprörs.

Den lag som föreslagits, gynnar enbart skivindustrin. För att förstå detta måste vi se till de ekonomiska intressena i skivbranschen.

Ni är ett rockband som får ett vanligt skivkontrakt. Ni är fem personer i bandet. Ni får 10% royalty (vilket är lite för högt men gör det enklare att räkna), vilket innebär att var och en av er får 2%.

Cd:n ni gör kostar 165 kr i handeln. Av dessa pengar går hälften till skivaffären, dvs 82, 50 kr. Av det resterande 82, 50 kr tar skivdistributören mellan 20 – 30%. Vi säger 20%, dvs 16, 50 kr. Av de 165 kr cd:n kostar i affären, får skivbolaget 66 kr inkl moms.

Av dessa 66 kr ska sedan dras kostnaden för inspelning (studiohyra inkl tekniker, producent + evt extra musiker och kör), marknadsföring (t ex videos, annonser, kampanjer och annat). Låt oss säga att produktionskostnaden lågt räknat går på 66 000 kr. Egentligen är kostnaderna mycket högre vanligtvis, men det blir lättare att räkna.

Nu krävs det att skivan säljer i 1 000 exemplar innan ni får royalty. Säljer cd:n 5 000 exemplar vilket är mycket med svenska mått idag, får ni 26 400 kr i royalty att dela på (10% av 66 kr inkl moms x 4 000 exemplar). Din del blir 5 200 kr. Efter skatt och sociala avgifter har du 3 193, 60 kr i handen. Eller 63 skattade öre per såld fullpris-cd när ni sålt 5 000 exemplar. Två hyfsat bra betalda spelningar, sådana man får om man säljer 5 000 ex av sin cd i Sverige, ger dig lika mycket pengar i handen.

Skivbolaget har däremot fått 330 000 kr. Din skattade skivinkomst utgör 1% av det skivbolaget tjänat på dig. Därför vill skivbolagen jaga fildelare. De har massor av pengar att hämta och förlora. Inte jag, som artist och upphpvsman.

Skulle Stora Skivbolaget sälja er cd till ett annat land (USA, England osv) får ni som mest halv royalty på varje sålt ex i det sk territoriet. Du kan själv räkna ut hur mycket du är tvungen att sälja i t ex England för att komma upp i 3 193, 60 kr.

Nu förstår man mycket lättare varför artisters/upphovsmäns inkomster kommer från turnerande och kringförsäljning, sk merchandising. En supergrupp som KISS har t ex inte gjort en ny cd på flera år just för att skivinkomsterna är så små och dyra att jaga, jämfört med turnéinkomster och merchandising.

De enda som tjänar pengarna på skivor, är skivbolag, distributörer och skivhandlare.

Jag förlorar också pengar på fildelning, men inte så mycket. Får jag två eller fler spelningar tack vare cd:n, även om försäljningen halverats genom illegal fildelning, så tjänar jag ändå mer pengar än vad jag fått i skivroyalty.

För oss artister och upphovsmän, är inte fildelningen det stora problemet. Det stora problemet för oss, är att våra små skivinkomster i en handvändning kan halveras eller sänkas till 1/3 (dvs till 21 öre per såld cd). Inte genom olaglig fildelning utan för att skivbolaget på egen hand och med full juridisk rätt, kan självsvåldigt besluta om att förvandla din fullpris-cd till budgetpris-cd utan att tillfråga dig. Och de kan göra det för att skivbolaget redan fått in sina kostnader och därför kan låta din cd ligga och ticka in småpengar. De behöver ju inte leva på din cd på samma sätt som du.

Jag sitter med två cd-skivor i händerna. Den ena är en cd-skiva med mitt eget band, som säljs för 59 kr i handeln. Den andra är en fullpris-cd med David Bowie som utkommit i år. Min cd kostar ? 1/3-del av David Bowies och mina inkomster per såld cd, är ? 1/3-del. Och det är mitt skivbolag som, vare sig jag vill det eller ej, tagit beslutet att sänka mina skivinkomster med 2/3. Samma skivbolag som skriker på lagliga möjligheter att privat jaga fildelare som evt minskar deras inkomster av skivförsäljningen.

Vilken artist bryr sig i det läget om Ipred? Ingen. Kan dessutom illegal nätspridning av musiken innebära fler arbetstillfällen i form av spelningar och turnéer, kommer inte jag att gråta. Skivförsäljningen kommer aldrig att betala hyra eller mat och kläder till mig och mina barn. Och Ipred-lagen kommer aldrig att ge mig större inkomster.

Så motivera aldrig IPRED-lagen med att jag som artist och upphovsman tjänar på den, för det är lögn och förbannad dikt. Motivera den inte med att illegal nedladdning kränker mig och mina rättigheter, när hela skivindustrin är uppbyggd på att kränka artister och upphovsmän på juridiskt oantastligt sätt.

Och antyd aldrig för en sekund att jag är för PirateBay och illegal fildelning.

Men en skitkass lag som inte skyddar mina intressen som artist och upphovsman, ska inte heller antas för min räkning. Jag vill inte vara alibi för musikindustrin.

Nej, förpassa Ipred-lagförslaget till skräphögen och låt de svenska upphovsrättsorganisationerna formulera så väl lagtext som åtgärdspaket.

Men vänta, det går ju inte! EU har ju i sommar antagit ett förslag som går ut på att beskära upphovsrättsorganisationernas inflytande. Den borgerliga Alliansregeringen har i tysthet gått med på att försvaga upphovsrättsskyddet på högsta EU-nivå. Och nu vill man ytterligare cementera skivindustrinmaffians grepp.

Skivindustrilobbyn har jobbat effektivt både på EU- och lokal svensk nivå. Och vi gick nästan på det…

Jonas Almquist, förbannad artist, upphovsman och debattör