ÅSIKT

Jag tror på mirakel!

Agneta Fagerström Olsson: Om jag inte fick hoppas skulle jag dö!

DEBATT

Hur ska vi orka leva om vi inte får tro på mirakel?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kristna människor gör pilgrimsvandringar mellan St Jean le Pin och Spanien. Muslimerna reser till Mekka. Buddisterna söker sig upp på Himalayas bergstoppar och hinduerna tvagar sig i Ganges.

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen, skriver Agneta Fagerström Olsson.

Muslimer vallfärdar till Mekka för att gå sju varv moturs runt den heliga Kabastenen.
Muslimer vallfärdar till Mekka för att gå sju varv moturs runt den heliga Kabastenen.

I klosterkyrkan Czenstochowa i Polen står den svarta madonnan staty. Det säjs att år 1430 gick ryktet att kyrkan samlat på sig många skatter. Då bestämde sig några unga män från noblessen att tillskansa sig dessa skatter, även den svarta madonnan. Men enligt legenden började tårar rinna utför hennes kinder. Männen blev så upprörda att de skar upp hennes ena kind i vredesmod och rädsla. Tusentals och åter tusentals människor har varje år sedan dess vallfärdat till henne för att be om hjälp i sina liv. Hon anses kunna utföra mirakel.

I Iran firar man Chahanshanbe Suri runt den 20 mars med att hoppa över eldar samtidigt som man ropar Sorkhi to az man zardi man az to vilket betyder ge dig min värme, ta min blekhet. Det är en slags rening inför våren och den nya tiden som ska komma.

Sedan 1858 kommer tusentals människor till Lourdes i Frankrike för att be om bot för sina sjukdomar, allt sedan den 14-åriga Bernadette Soubirous, en enkel bondflicka, fick visioner om Jungfru Maria i en grotta med helande vatten.

Kabastenen i Mekka anses vara den första byggnaden ägnad dyrkan och tillbedjan av Gud. Den heliga stenen är inmurad i den svarta kuben och varje muslim bör en gång under sitt liv vallfärda till dit och gå sju varv moturs runt Kaba och kyssa stenen. Allahu ­akbar Gud är större. Om Gud vill, Insha’Allah, ger han mig lycka eller fred.

I Rom stod tusentals och åter tusentals och väntade på den vita röken som skulle signalera att kardinalerna hade valt ny påve. När den kom föll tusentals människor på knä och tackade Gud för hans nåd.

Uppe på berget Patmos i Chora ligger ett grekiskt ortodoxt kloster. Människor vandrar i tusentals uppför den smala vägen. Här lär Johannes ha fått sina uppenbarelser och därför är detta en helig plats.

När de unga buddistmunkarna vågade protestera i Burma gick också folket ut på gatorna i tron att munkarna skulle kunna skydda dem. Ett mirakel kanske skulle hända. Men juntan I Burma visade ingen nåd.

Ett Asatempel ska byggas på Island, det första sedan kristendomen tog över våra nordiska själar. Nu ska offereldarna åter tändas till Tors ära.

I Guds namn har människan begått oändligt många onda handlingar. I Guds namn har vi stuckit kniven i våra bröder och systrar. Inför Gud den allsmäktige har vi slitit hjärtat ur kroppen på vår granne. Och ändå står vi där på knä och ber den Gode guden om hans kärlek och ber att han ska förlåta oss.

Insha’Allah, i Guds namn dömer jag er till döden. I Jesu Kristi namn träd inför din herre. Kristna människor gör pilgrimsvandringar mellan St Jean le Pin och Spanien. Muslimerna reser till Mekka. Buddisterna söker sig upp på Himalayas bergstoppar och hinduerna tvagar sig i Ganges.

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen. Den som inte låter sig förklaras. Hur skulle vi orka leva om vi inte trodde på mirakel? Hur skulle vi orka leva om allt gick att förklara med matematik? Det måste finnas en anledning till att människan bär detta behov. Om hon alltid tvingas till att vara rationell utarmas hon, töms på sin magiska kraft och kanske töms hon även på sin själ. Kanske rinner den ut där siffrorna rinner in. Vad är lycka? Eller ska man säja inre frid. Var hittar vi den?

Munkar och nunnor hittar den i avskildhet, de heliga männen i öknen. Alla har sitt sätt. Men aldrig har jag upplevt den i svenska kyrkan, däremot där fjällvärlden öppnar sej och där kondoren seglar obehindrat bland Andernas toppar.

I Saint Marie de la Mer den 24 maj bär romerna ut Sara e Kali (det svarta helgonet) i vattnet och tar upp henne igen för att återfå välsignelse. Sara e Kali är enligt den romska myten hon som fick visionen om att de tre Mariorna de som först såg att Jesu grav var tom skulle stranda vid Camargues strand.

Om jag inte fick hoppas skulle jag dö. Om jag inte fick tro att det fanns en stor gudomlig gåva i vår värld där människan måste inrätta sig i den heliga ordningen skulle jag tycka att livet kändes utarmat.

Jag tror inte att vi står över allt annat levande utan att vi lever bredvid allt annat. Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den. Därför är det gudomliga så omistligt för oss. Sankta Lucia närmar sej, ljusets drottning kommer för att lysa upp vårt mörker. Det är vackert.

Insha’Allah …

FAKTA

Dagens debattör

Agneta Fagerström Olsson

60 år

Filmregissör, Stockholm

Agneta Fagerström Olsson