ÅSIKT

25 000 barn fördes bort

Wasilios Gakis: Barnsamlingen är det moderna Greklands största trauma

Deporterades som sexåring Wasilios Gakis (inringad) på klassfotot från sjunde klass. Han skildes som sexåring från sin mor och bror och skickades till barnhem i Polen och Tjeckoslovakien.
Foto: PRIVAT
Deporterades som sexåring Wasilios Gakis (inringad) på klassfotot från sjunde klass. Han skildes som sexåring från sin mor och bror och skickades till barnhem i Polen och Tjeckoslovakien.
DEBATT

25 000 grekiska barn, till stupade eller överlevande vänsteranhängare, deporterades efter inbördeskriget 1946–1949 till barnhem i Östeuropa. Barnen skildes från syskon och föräldrar och tanken var att de skulle uppfostras till sanna och hängivna kommunister. I dag lever de flesta av dessa en gång bortskickade barn, ännu utspridda över hela världen med djupa själsliga sår, skriver Wasilios Gakis, själv ett av dessa deporterade barn.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag förmodar att en och annan Hellas-sympatisör har hört talas om den stora svältkatastrofen (med över 100 000 döda) som drabbade Grekland efter Mussolinis och Hitlers invasion av landet. Däremot är det knappast någon som känner till begreppet ”Pedomázona”; fritt översatt barnsamlingen. Det handlar om deportationen av 25 000 grekiska barn, till stupade eller överlevande vänsteranhängare, efter inbördeskriget 1946-1949.

Till en början upprättades två stora uppsamlingsläger, ett i Albanien och ett i det forna Jugoslavien, i avvaktan på hur dessa barn skulle fördelas mellan öststatsländerna. Trots att kriget redan var i princip förlorat, fortsatte vänstern att rekrytera barnsoldater från dessa båda läger för att skicka dem till en säker slakt i de avgörande slutstriderna som utkämpades i bergstrakterna kring Gramos och Vitsi.

Efter det grymma och blodiga inbördeskriget beslutade ledningen för det dåvarande grekiska kommunistpartiet, i samråd med sina broderpartier i öststaterna, att dessa barn skulle uppfostras till sanna och hängivna kommunister. Meningen var att de en gång i framtiden skulle utgöra ryggraden i Greklands vänsterrörelse och att de, med fredliga medel eller med våld, skulle förvandla landet till ett kommunistiskt samhälle.

Speciella barnhem upprättades för detta ändamål i alla de då kommuniststyrda länderna i Europa. Det grymmaste i sammanhanget var att inget barn skulle hamna ens i samma land som någon eventuellt överlevande förälder eller ens en avlägsen släkting.

Om en familj exempelvis bestod av en mor och två söner, skickades modern till Polen, den ene brodern till Rumänien och den andre till Ungern. Syftet med att beröva dessa barn tillgång till någon närstående var att de psykologiskt skulle komma närmare sina så kallade pedagoger så att dessa lättare skulle kunna forma och fostra dem i socialistisk anda.

Uppfostringsmetoderna på barnhemmen var strängt militäriska och byggde på systematiskt våld, såväl psykiskt som fysiskt.

När dessa barn så småningom nådde tonåren och skulle slussas in i samhället eller till vidare studier, hade intresset för dem svalnat markant från såväl det grekiska kommunistpartiets sida som från de övriga öststaternas sida.

Det kan hända att de plötsligt insåg att hela den djävulska planen bara var en ogenomförbar utopi som i stället endast lämnat efter sig tusentals söndertrasade själar. Några hängivna kommunistiska krigare blev det aldrig av de här barnen.

Så småningom började majoriteten av dessa barn, när de uppnått vuxen ålder, att längta efter att få återvända till sina rötter och sitt forna fos

terland. Men vägen tillbaka var krånglig och förnedrande och den gick enbart genom de olika grekiska ambassaderna i respektive land.

Alla som sökte inresetillstånd till Grekland var tvungna att svära skriftligen, på heder och samvete, att de förkastat all kommunistisk ideologi samt lova att för all framtid avhålla sig från varje form av politisk verksamhet. Den som funderade på att bryta dessa löften kunde lätt lista ut vilka konsekvenser som då väntade, trots att det inte stod någonting om det i ansökningsformulären. Som ett ytterligare sätt att tillintetgöra dessa människors självförtroende fick de under kolumnen ”Yrke/utbildning” enbart svara ”analfabet”.

Barn som var av slavomakedoniskt ursprung var tvungna att ändra sina namn till en mer grekisk namnform, till exempel från Vasil Kotsouski till Vasilios Kotsópoulos.

Så gott som för alla de barn som återvände från ”Pedomázoma” förvandlades drömmen om fosterlandet till en mardröm. Den grekiska staten tog emot dem med största tänkbara misstänksamhet och minst sagt styvmoderligt. Ty man tog ju för givet att det handlade om ”superkommunister” som kunde underminera hela samhällssystemet.

De utsattes regelbundet för olika former av trakasserier av både byråkrater och den grekiska motsvarigheten till Säpo som höll ett ständigt vakande öga på dem. Infernot kulminerade 1967 då Juntan tog makten och återigen tvingade dem till exil.

I dag lever de flesta av dessa en gång bortskickade barn, ännu utspridda över hela världen med djupa själsliga sår som vägrar att läka och som framkallades först av kommunisterna, sedan av den grekiska staten och slutligen militärjuntan.

Wasilios Gakis 67 år, Ronneby
Författare och journalist