ÅSIKT

Känslor & kärnkraft

Anders Sirén: Lägg hela ansvaret på ägarna – och kräv att de är fullt försäkrade

1 av 4
DEBATT

Gör ägarna av kärnkraftverk, och andra potentiellt farliga industrianläggningar, på lika villkor fullt ansvariga för effekterna av olyckor, och kräv att de är fullt försäkrade, så att det blir försäkringsbolagen i stället för politikerna som slutligen gör riskbedömningarna. Om kärnkraften sen i slutänden visar sig lönsam eller inte, det vet varken jag, Maud Olofsson, Göran Hägglund, eller Mona Sahlin, skriver Anders Sirén.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På rasten före musiklektionen en dag i åttonde klass kom en kvinnlig klasskamrat fram till mig och bad mig skriva under ett upprop med krav på folkomröstning om kärnkraften. Jag skrev på, men det har jag sedan ångrat i över trettio år. 

Ingen tycker om härdsmältor och radioaktivt avfall, men alla gillar elektricitet. Kärnkraftens avfall har inte lukt eller smak, och vi vanliga människor har aldrig sett det. Likafullt finns det, och kärnkraften innebär risker för olyckor, för avsiktlig spridning av radioaktivt material av terrorister och liknande, samt risken att vi aldrig hittar något säkert sätt att slutförvara avfallet, som då förr eller senare kommer att spridas i vår livsmiljö. Riskerna är små, men följderna kan bli stora. De förefaller vara betydligt mindre i demokratiska, högteknologiska och ekonomiskt starka samhällen, och större i totalitära stater med svag ekonomi och mindre avancerad teknologi. Men samhällen förändras med tiden, och naturligtvis finns risken att även Sverige en dag förvandlas till en diktatur eller klappar ihop ekonomiskt. 

Hur bedömer vi vanliga människor sådana risker? Du som läser den här artikeln, har du gått igenom den vetenskapliga litteraturen på området, och byggt en matematisk modell där du stoppar in riskerna, och dina egna värderingar och preferenser, och sedan kommit fram till en väl underbyggd riskbedömning? Förmodligen inte, och det har inte varken Maud Olofsson, Göran Hägglund, Mona Sahlin eller någon annan av partiledarna heller gjort. I en fråga som är så otroligt komplicerad, och kanske just därför, tycks partiledare och allmänheten i stort, precis som jag själv gjorde när jag gick i åttan, i stället gå på maggropskänsla och ideologisk hemvist. Är man naturmupp så ogillar man instinktivt tanken på osynlig och potentiellt skadlig strålning, medan storskaliga anläggningar baserade på avancerad teknologi däremot gör en glad om man är gråsosse eller på den politiska högerkanten. 

Folkomröstningen om kärnkraften blev en imponerande uppvisning i konsten av politiker att manipulera folket. Folket fick välja mellan ett tydligt Nej-alternativ (Linje 3) och två otydliga Nja-alternativ, som hade identiska texter på valsedeln (utöver att den ena hade ett litet tillägg om lokalt förankrade säkerhetskommittéer och annat dravel), men som likafullt inte kunde samarbeta eftersom Socialdemokraterna och Moderaterna byggde sina respektive identiteter på att utmåla varandra som Satans ambassadör på jorden. Linje 1 kampanjade under parollen ”Energi för Sverige”, alltså ett klart ja till kärnkraft (trots att det på valsedeln stod att man skulle avveckla den), medan Linje 2 i kampanjen kallade det en ”avveckling med förnuft” att först bygga ut kärnkraften och sen avveckla den fram till år 2010. Få ifrågasatte det vettiga i att argumentera om vad man borde göra trettio år framåt i tiden, då rimligen de flesta beslutsfattare såväl som hälften av väljarkåren torde ha bytts ut. 

Nästa år är det 2010 och det har sedan länge stått klart att kärnkraften inte kommer att vara avvecklad till dess, och det var förstås aldrig meningen, utan de som röstade på Linje 2 blev helt enkelt grundlurade. 

Nu när Folkpartiet kastat masken, och Kristdemokraterna och Centern svängt, blossar en polariserad debatt upp igen, och antingen är man för eller emot. Men det skulle vara mera ändamålsenligt att i stället skapa ett regelverk som behandlar kärnkraften som vilken annan potentiellt miljöfarlig verksamhet som helst. Radioaktivt avfall, som förblir farligt under tiotusentals år kan till exempel jämföras med bly och kvicksilver, som förblir giftigt för alltid. Man bör skapa miljöskatter som belastar radioaktivt avfall och andra miljögifter enligt samma principer, baserat på vetenskapliga kriterier. Gör ägarna av kärnkraftverk, och andra potentiellt farliga industrianläggningar, på lika villkor fullt ansvariga för effekterna av olyckor, och kräv att de är fullt försäkrade, så att det blir försäkringsbolagen i stället för politikerna som slutligen gör riskbedömningarna. Om kärnkraften sen i slutändan visar sig lönsam eller inte, det vet varken jag, Maud Olofsson, Göran Hägglund, eller Mona Sahlin.

Folkomröstningen om kärnkraften blev en imponerande uppvisning i konsten av politiker att manipulera folket.

FAKTA

Dagens debattör

Anders Sirén

45 år, Djursholm/Quito

En gång i tiden ung arg antikärnkraftsaktivist, numera Filosofie Doktor i landsbygdsutveckling och för närvarande verksam vid Katolska Universitetet i Quito, Ecuador.

Anders Sirén