ÅSIKT

"Jag fick rätt"

Monica Antonsson: Liza Marklund och hennes kompisar vill inte att sanningen ska komma fram

Monica Antonsson
Monica Antonsson
DEBATT

Jag har plockat fram fakta och berättat sanningen om Gömda så långt mina resurser räckte. Varför granskas inte materialet? Varför gör journalisterna inte sitt jobb? Svaret är enkelt. Liza Marklund och hennes kompisar vill inte att sanningen ska komma fram, skriver Monica Antonsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Liza Marklund
Liza Marklund

Gömdadramats huvudperson Eva Margareta Elisabeth Eurenius, 47, från Oxelösund har på två löp, två förstasidor, 14 helsidor och en chatt framträtt i Aftonbladet. För att förstärka intrycket har hon dessutom fällt krokodiltårar i webb-tv på tidningens hemsida.

– Jag kan inte åka hem till min fars dödsbädd, klagade hon. Jag kommer inte ens att kunna vara med på begravningen.

Man ska vara bra hårdhudad för att inte själv fälla en tår. Men i Oxelösund promenerade pappan omkring på gatorna till synes välbehållen.

– En uppenbart trasig kvinna, sa chefredaktör Jan Helin i SVT Debatt­ trots att han, väl regisserad av Piratförlagets pr-nisse Niklas Lövkvist, just hade hängt ut henne i tidningen för att rädda Liza Marklunds varumärke.

Någon skrev på min blogg att Aftonbladet med publiceringen hade försatt dramadrottningen i en situation där hon intet ont anande skulle dra sin historia och framstå som just uppenbart trasig med en bunt icke-bevis under armen. Och så blev det. Hon plockade fram tjänsteskrivelser vars innehåll hon själv diktat ihop, ett förfalskat brev från Stiftelsen Trossen och en knappt läsbar handling om att hon fått asyl i USA. Alla som en gång sett officiella handlingar ser direkt att det inte är några bevis­. Tidningen lyckades dessutom finansiera reportageresan till Tucson, Arizona, genom att sälja kopior av icke-bevisen för 19 kronor bunten. Brevet som sålde­ ut Sverige och gav Mia asyl fick vi däremot inte se. Vem skrev det? Och vad stod det egentligen i ”the black book” som Mia lade fram för immigrationsmyndigheten och i vilken dottern Sara senare läste om sin pappa som kallhamrad psykopat, mördare och våldtäktsman. Det är inte sant. Det vet vi ju. Men Mia lever sin fantasi och tvingar omgivningen att göra detsamma.

Alltihop var en pr-kupp iscensatt för att Liza Marklund skulle kunna distansera sig från Mia. I fem år var deras gemensamma bok sann. Sedan blev den sann och dokumentär roman på samma gång. I höstas förvandlades den till flera kvinnors berättelser och i december blev den baserad på en sann historia. Nu blev den plötsligt sann igen men på Mias subjektiva vis. Liza Marklund tvår sina händer. Hon har bara skrivit en roman och tar inget ansvar för innehållet. Faktakontrollen hon skröt om i alla år är som bortblåst. Mia får stå ensam i skamvrån. Hon offrades för Liza Marklunds varumärke men förstod det inte ens. Plötsligt talar­ medlöparna om ”Gömda” som om den alltid hade varit en roman­ ­medan de som bara läser löpsedlar med krigsrubriker fortfarande tror att den är sann.

Hur kan Liza Marklund komma undan med det? Hur korrupta är egentligen medierna? Svaret på den första frågan står skrivet i stjärnorna. Svaret på den andra stavas pengar, business och vänskapskorruption. Det gäller att rädda gemensamma affärer, Liza Marklunds förestående boksläpp i Tyskland och hennes lansering i USA.

Alla förstår att min bok ”Mia – Sanningen om Gömda” har blivit granskad under lupp av Piratförlagets advokater. Hade de kunnat massakrera mig så hade de gjort det. Men jag fick rätt. Gömda och Asyl är inga sanna historier. Den diskussionen är över. Bibliotekstjänst har därför beordrat biblioteken att flytta böckerna från fakta- till fiktionhyllan.

Det var förstås inte så bra för affärerna. Dags för plan B. Jag måste misskrediteras. Pr-nissen drog upp riktlinjerna och den objektiva tidningen Aftonbladet skred till verket med ofattbara lögner på löpsedlarna. Samtidigt planterade Liza Marklund för säkerhets skull föraktfulla kommentarer i flera stora tidningar som villigt gick hennes ärenden. Efter den salvan satte Jan Guillou himself punkt för diskussionen i sin krönika som vore han den allsmäktige själv.

Hur är det möjligt?

Jag har plockat fram fakta och berättat sanningen så långt mina resurser räckte. Varför granskas inte materialet? Varför gör journalisterna inte sitt jobb? Svaret är enkelt. Liza Marklund och hennes kompisar vill inte att sanningen ska komma fram. Hon har som krönikör kontroll på Expressen. Hon skriver ofta i egen sak och får 44?000 kronor i månaden som tack för besväret. Jan Guillou har samma koll på Aftonbladet. Tillsammans med Ann-Marie Skarp äger de Piratförlaget. I styrelsen sitter Dagens Nyheters chefredaktör Thorbjörn Larsson som varit styrelseordförande för Expressen, vd för TV4 och som är gift med Amelia Adamo. Jonas Gummesson, chef för Nyheterna på TV4, är kompis med Liza Marklund och har bott i minst två av hennes bostäder. Hon har själv också varit någon sorts chef på Nyheterna och chefredaktör för Metro Weekend medan maken varit chef på TV3. I Piratförlagets styrelse sitter även advokat Peter Althin som också är Aftonbladets advokat. Han har ett förflutet som riksdagsman (KD) i justitieutskottet som leds av Thomas Bodström som också är kompis med Liza Marklund. Och så vidare. Alla har de intresse av att skydda Liza Marklunds varumärke.

Den i Jan Helins ögon uppenbart trasiga dramadrottningen Mia måste därför offras. Hon gick rakt i fällan. Numera vet vi att hon är sjukpensionär sedan 20 år. Frågan är med vilken diagnos.

Om Mia verkligen är uppenbart trasig i betydelsen sjuk måste man allvarligt ifrågasätta vad Liza Marklunds har gjort. Det är trots allt hon som är arkitekten bakom ”Gömda” och ”Asyl”. Har hon utnyttjat en sjuk eller i varje fall ­uppenbart trasig kvinna för sitt politiska projekt? I så fall är det värre än jag trodde. I så fall luktar den så kallade Gömda-soppan riktigt illa.

FAKTA

Dagens debattör

Monica Antonsson,

59 år, Vallentuna,

frilansjournalist och författare till ”Mia: sanningen om Gömda”

Monica Antonsson