ÅSIKT

’Min mamma heter Linda. Pappa kallar henne hora’

Fem sociologer: Låt inte misshandlande fäder hindra barnen att få hjälp

DEBATT

Varje år bevittnar 200 000 barn våld i hemmet. Många av dem får aldrig någon hjälp. Resurser saknas inte. I stället hindras de av motsträviga föräldrar, skriver fem sociologer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
PLÅGAT VITTNE Barn som ser misshandel i hemmet behöver hjälp att bearbeta sina upplevelser.
PLÅGAT VITTNE Barn som ser misshandel i hemmet behöver hjälp att bearbeta sina upplevelser.

I hans sjuåriga blick syns ingen glädje. Han är ett mycket allvarligt barn. Innan han går och lägger sig på kvällen kontrollerar han sin mammas trygghetslarm. Varje natt väcks han av att han kissat på sig. Emellanåt bryts hans tystnad och allvar av kraftiga aggressioner. Då skriker han och kastar saker.

Under många år har han hört det mesta som hänt mellan mamma och pappa. Han har hört hur pappa kallat mamma för hora, han har sett hur hon blivit hotad med kniv. Under sängen har han sina svärd. Redo att skydda henne från att dö.

Han är ett av 200 000 barn som varje år blir vittnen till våld i hemmet. Få av dessa barn får någon hjälp.

Enligt Barnkonventionens artikel 19 ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att ge stöd och behandling till barn som utsatts för våld. Sverige lever i dag inte upp till konventionens krav.

Problemet är inte nytt. Tvärtom har både regering och riksdag länge varit medvetna om att vårdnadshavare stoppar hjälp till sina barn fast både den andra vårdnadshavaren och utomstående professionella anser att barnet behöver hjälp.

Till exempel påpekade kommittén mot barnmisshandel i augusti 2001 att lagstiftningen om gemensam vårdnad får negativa konsekvenser för utsatta barn som behöver hjälp. Det gäller i synnerhet de små barnen. I utredningen framfördes också att situationen förvärrats genom lagändringen 1998 då det blev möjligt för domstolar att döma till gemensam vårdnad fast en av föräldrarna motsatt sig det. Kommitténs slutsats var att Sverige faktiskt inte lever upp till Barnkonventionens krav när det gäller våldsutsatta barns rätt till hälso- och sjukvård (artikel 24 och 39). Barnombudsmannen har framfört liknande synpunkter i en rad sammanhang.

Regeringens särskilda utredare föreslog i juli 2007 att domstolarna ska få rätt att besluta att den ena vårdnadshavaren ensam kan bestämma om hjälp till barnet, även då föräldrarna har gemensam vårdnad. Frågan bereds för närvarande.

Nu är det mars 2009. Ur politiker- och myndighetsperspektiv kanske det är rimligt att diskussionen om en så viktig fråga som vårdnadshavares rätt att bestämma över barnet pågått i åtminstone ett decennium. Men nio, tio år är en stor del av en barndom.

Under det senaste decenniet har det etablerats hjälpverksamheter på en rad platser i landet riktade till barn som upplevt våld. De olika sätten att hjälpa barnen utvärderas just nu, men redan står klart att vissa väldigt utsatta barn kan behöva en mer långtgående och kvalificerad insats än krissamtal eller en pedagogisk insats.

Därför är det tragiskt att en nystartad verksamhet vid Ersta Fristad i Stockholm, med terapigrupper för barn som bevittnat våld, inte kan fylla sina platser för att vårdnadshavare, i dessa fall barnens våldsutövande pappor, säger nej till hjälpen.

Barnen som behöver hjälp finns. Behandlingsutbudet finns. Platser finns. Men papporna säger nej.

Detta är bara ett exempel av många. I en kartläggning av verksamheter i Sverige för barn som bevittnat våld som genomfördes 2006 på regeringens uppdrag, uppgav de intervjuade verksamhetsföreträdarna att just vårdnadshavares vetorätt är ett av de största problemen de stöter på i sitt arbete.

I väntan på politiskt mod att genomföra reformer som lever upp till barnkonventionens krav är det Sveriges domstolar som är barnens hopp. 2002 års vårdnadskommitté fick i uppdrag att se över vårdnadslagstiftningen och då särskilt beakta situationen för barn som lever med våld i sin familj.

Kommittén kom med en rad förslag för att förbättra situationen för dessa utsatta barn. Den menade att i de allra flesta fall bör gemensam vårdnad vara utesluten när den ena föräldern utsatt den andra för våld. Förändringarna i lagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli 2006 innebär bland annat ett förstärkt krav på domstolarna att beakta risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld. Vid beslut om gemensam vårdnad ska de också särskilt beakta föräldrars förmåga att samarbeta (Prop. 2005/06:99).

Varför dröjer ansvariga politiker med att göra något åt situationen? Vi efterlyser politiskt mod från både regering och riksdag att äntligen sätta ner foten i den här frågan.

FAKTA

Dagens debattörer

Maria Eriksson docent i sociologi, universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap, Uppsala universitet

Gunilla Dahlkild-Öhman doktorand i sociologi, Uppsala universitet

Clara Iversen doktorand i sociologi, Uppsala universitet

Elisabet Näsman professor i sociologi, Uppsala universitet

Keith Pringle professor i sociologi, Uppsala universitet

Maria Eriksson
Gunilla Dahlkild-Öhman
Clara Iversen
Elisabet Näsman
Keith Pringle