”Hur pengarna satsas gör mig rädd”

När svensk kriminalvård för inte så länge sedan stoltserade med att Sverige bygger flest fängelseplatser per invånare i Europa bekräftades det jag länge vetat, att samhället är på fel spår. Det hade varit en riktigt positiv nyhet om vi byggde minst fängelseplatser i Europa för att vi hade funnit andra, mer effektiva lösningar för att hjälpa människor som halkat snett tillbaka från utanförskapet.

I stället har kriminalitet blivit storindustri. Kriminalvårdare, frivårdare, advokater, socialarbetare, poliser, arbetsförmedlare, säkerhetspersonal – alla lever de på problemet de har som uppgift att lösa. I dag sysselsätts 10–15 procent av den svenska arbetskraften kring missbruk och kriminalitet. Det gör mig rädd. Rädslan väcktes redan när jag för många år sedan läste att USA:s kriminalvård är den näst största arbetsgivaren efter GM. Och räddare blir jag när jag nu inser att vi i Sverige aningslöst går samma väg.

Utanförskapet var min egen trygghet när jag växte upp. En trygghet där ingen hade att göra med att jag drack tillsammans med min far när jag var tio år gammal. Där jag fick ha mina första cannabisplantor för mig själv när jag var tolv för att röka och fly till en annan värld. Som gav mig kontakter att handla med hasch när jag var 13 och njuta av amfetaminet när jag var 19. Aldrig någonsin såg jag någon från ”samhället” som kunde hjälpa mig. Jo, en gång, det var en dam från socialen som hyrts in för att lära oss syskon att äta fint. Vi fick lära oss att rulla upp spaghetti med gaffel och sked.

Utanförskapet växte, liksom hatet mot ”samhället” som för mig var något ont och okänt, något som ville oss illa. Kriminaliteten växte och missbruket likaså och det slutade flera gånger på gränsen till min död. När jag till slut greps, trasig, avväpnad och förvirrad och fick ett flerårigt fängelsestraff tog jag min chans att starta ett nytt, hederligt liv. I dag är jag nykter och drogfri och har lagt kriminaliteten bakom mig. Jag arbetar i en organisation som heter X-cons som hjälper kriminella och missbrukare som hittills inte hittat någon annan väg ut ur sitt utanförskap.

Det märkliga är att när exkriminella bygger upp en rörelse som kan hjälpa många fler att resa sig saknas det stöttande resurser. I stället plöjs pengar ner i de 10–15 procenten anställda som försörjer sig på att människor lever kvar i utanförskapet. X-Cons Stockholm med cirka 500 medlemmar håller på att falla när verksamheten fungerar som bäst – på grund av ett systemfel. Stockholms stad skär ner på bidragen till den ideela sektorn för att finansiera skattesänkningar. För varje krona som spenderas på oss sparar vi in tio åt samhället. En narkoman kostar samhället minst 300 000 kronor varje månad och det nästan enbart genom de brott som han eller hon begår för att finansiera sitt missbruk. Hade vi själva fortsatt vara kriminella och missbrukare skulle det vräkas pengar över versamheter runt omkring oss.

I dag ropar 50 före detta kriminella i X-cons Stockholm, som arbetar med sig själva och hjälper andra, på hjälp av Stockholms stad för att trygga verksamheten över årsskiftet. Vi förväntar oss en liten del av det stöd ni skulle varit tvungna att sätta in om vi fortsatt vara kriminella. Enkel matematik visar hur många miljoner vi sparar åt samhället genom vår verksamhet!