ÅSIKT

Jesus – historiens största sanning

Debattörerna: Nya testamentet har en solid förankring i historien

Da Vincis "Nattvarden", var det så den sista måltiden gick till?
Da Vincis "Nattvarden", var det så den sista måltiden gick till?
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.”

Kring de orden ur Johannesevangeliet kommer människor i vårt land i hundratusental att samlas i hem och kyrkor denna påsk. Men kan man lita på Bibeln, har det den berättar ägt rum?

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse — liksom kristendomen själv är historisk — kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historien eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

I egenskap av en historisk beskrivning av händelser, har de bibliska utsagorna bevisats vara likvärdiga sumeriska, babyloniska, egyptiska, och kanaaneiska historiska urkunder. Bibelns viktigaste del, Nya testamentet, har en solid förankring i historien. Somligas åsikt att de nytestamentliga berättelserna är legender, visar endast en djup okunnighet om både historiska fakta och mytbildningens långa process. Nya testamentets tidigaste böcker skrevs cirka 20 år efter Jesu död, när ögonvittnen fortfarande var vid liv. Denna tidsrymd är för kort för mytbildning. Nyare bibelforskning pekar på den muntliga traditionens tillförlitlighet. Redan Jesus kan ha lärt lärjungarna att tradera vissa stycken och mycket av det som sedan skrevs ner hade funnits i det memorerade materialet. Den judiska tekniken att memorera var lika säker som skriftligt material. Det finns därför ingen lucka mellan Jesus och texterna 20 år senare. Ögonvittnena och det memorerade materialet är starka argument för textmaterialets sanningshalt rent historiskt.

I sin ansedda bok "Roman Society and Roman Law in the New Testament" (1963) – som tar upp beröringspunkter mellan romerskt samhälle, lag och Nya testamentets – säger A.N. Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford: ”Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande /…/ Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt”.

Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.

En fråga som ofta ställs är: ”Kan vi lita på att Bibelns text har bevarats intakt efter tvåtusen år och längre?” Vi råkar faktiskt vara i det lyckliga läget att kunna jämföra vidarebefordran av den bibliska texten med den klassiska litteraturens vidarebefordran. De tidigaste manuskripten som vi har till sådana klassiska verk som till exempel Homeros, Sofokles, Thoukydides, Platon och Demosthenes är skrivna mellan 1200 och 1600 år efter sina original. För Nya testamentets del, finns hela texten bevarad i manuskript skrivna cirka 300 år senare, medan vissa papyrer som innehåller delar av Nya testamentets text, skrevs bara 25-100 år efter originalen. Det finns mer än femtusen manuskript på grekiska med hela eller delar av Nya testamentets bevarade. Bland antika böcker är ingen annan bok bättre omvittnad än Nya testamentet.

Nya testamentet och dess centrala gestalt Jesus har varit måltavla för kritik från hedniska, otroende och ateistiska författare; från Kelsos och Porfyrios på 200-talet e.Kr till Renan och Nietzsche på 1800-talet. Även 1900-talets liberala teologer såsom Biskop John Robinson, som skrev boken "Honest to God" (1963), deklarerade att han inte trodde på bön i boken "But that I Can’t Believe" (1967).


Men trots denna spärreld av negativ kritik från alla tänkbara håll har Nya testamentet inte bara stått orubbad, utan även utgått som segrare och respektingivare. Fem år före sin död svarade samme Robinson på frågan “Kan vi lita på Nya testamentet?” med ”Det tror jag fullt och fast att vi kan” ("Can we Trust the New Testament?", 1977). I Robinsons "Redating the New Testament" (1976) och sin postuma "The Priority of John" (1985), överträffar han de konservativa teologerna i sin tidiga datering av Nya testamentets böcker. Men värdet av denna bok ligger inte så mycket i Robinsons tidiga dateringar utan i hur bräckliga deras argument är som försöker datera några av Nya testamentets böcker sent och därmed utesluta apostoliskt författarskap.

Vissa läsare kanske finner att Bibelns tänkesätt och kultur skiljer sig från modernt tänkesätt och kultur. Detta är helt naturligt eftersom det ursprungliga budskapet gavs för länge sedan – till folk av en annan kultur och i andra språk än vårt eget. Det gör emellertid inte Bibeln irrelevant. Tvärtom visar det att budskapet är äkta och givet till människor som levde under verkliga omständigheter. De konfronterades också av konkreta problem, vilka i grunden liknar våra egna.

Slutligen, medan det är möjligt att undersöka Nya testamentet historiska delar, finns det ingen mänsklig metod som kritiskt kan granska utsagor om Gud eller frälsningen. Således, medan vi kan bevisa historiskt (genom till exempel citerandet av evangelierna samt de romerska historikerna Tacitus och Suetonius) att Jesus korsfästes i Jerusalem under Tiberius regering, kan vi inte bevisa med våra historiska metoder att Jesus dog för världens synd.

Men detta betyder inte att försoningsakten inte var en objektiv, historiskt händelse. Den var visserligen inte öppen för allmänheten att beskåda och verifiera, men den var, inte desto mindre, en händelse som ägde rum mellan Jesus och hans Fader, vars resultat är synliga i den kristna kyrkan. Detta utgör faktiskt det starkaste beviset för det bibliska budskapets trovärdighet. Personlig tro på Kristi försonande död på korset har förvandlat miljontals människor, lyft syndare ur syndens träsk, gett hopp till de hopplösa, kraft och styrka till de svaga, och visshet om uppståndelse och evigt liv till dem som älskar Gud. Sålunda utgör Kristushändelsen historiens största faktum.

Chrys Caragounis
Professor Nya Testamentets exegetik, Lund
Hans Stiglund
Biskop i Luleå stift
Tuve Skånberg
Direktor för Claphaminstitutet, adj. professor i kyrkohistoria