ÅSIKT

Maria – en svår nöt för alliansen

Statsvetare: Valtaktik att låta smutskastningen skötas av andra

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Utan miljöpartiet som koalitionskamrater hade socialdemokraterna i det här läget varit illa ute. Partiet har misslyckats att vinna insteg i medelklass och storstäder, de har inte mäktat med att rulla tillbaka moderaterna som tycks härja fritt bland marginalväljarna.

Men att socialdemokraterna tappat exempelvis Stockholm gör nu inte så mycket eftersom miljöpartiet lyckas desto bättre. Eller snarare, där Mona inte funkar har Maria täckt upp.

Därmed kommer också en självklar strategisk målsättning för alliansen – att underminera miljöpartiet och då framförallt språkröret Maria Wetterstrand.

Frågan är hur det ska göras på bästa sätt?

När det gällde Mona Sahlin kunde alliansen öppet leka med Mosamåna-strömningarna. Snacket om ”Tobleronepolitik” var ett medvetet försök att spinna på hennes kontokortsklantigheter eller vad det nu är som folk retar sig på.

Men miljöpartiet/Wetterstrand kan inte alliansen smälla på lika brutalt.

För det första är Maria Wetterstrand ohyggligt mycket mer populär än vare sig Mona Sahlin eller några andra partiledare, med undantag för Fredrik Reinfeldt. Därför skulle försök att förtala henne inte falla så väl ut. Det skulle snarare riskera att få motsatt effekt och stärka henne. Och moderaterna har snarare ett intresse av att hon försvinner i ett stort mediebrus där ”presidentkandidaterna” Sahlin och Reinfeldt ställs mot varandra.

För det andra har alliansen ett intresse av att hålla sig lite väl med miljöpartiet. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen samarbetar allianspartierna hellre med miljöpartiet än stödjer sig på Jimmy Åkesson och hans kamrater. En alltför brutal smutskastning som kan härledas till allianspartierna vore därför att fördärva denna nödutgång.

Hur då göra?

Den kampanjväg som alliansen kan använda är att odla problembilder som missgynnar miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Exempelvis att Wetterstrand ska avgå efter valet. Att få igång viskningen om detta. Att exempelvis skrämma upp väljarna för bensinpriset, snarare än miljöpartiet. Väljarna förstår själv kopplingen.

Det andra man kan göra är att se till att smutskastningen sköts av dem som står utanför partierna, att det inte kan härledas till allianspartierna.

En bra väg att gå är självfallet att låta ledarsidorna sköta en del av detta mummel.

Men hur är det med ledarsidorna, är inte de frikopplade från partierna? Var det inte länge sedan som vi hade tydliga partibeteckningar på de opinionsbildande sidorna?

Både ja och nej. Det är uppenbart att utsträckt över tid har ledarsidorna en ökad självständighet. Men de som jobbar i dessa spalter har ofta partipolitiskt förflutet – eller har för avsikt att längre fram i tid bli politiker.

Sverige är dessutom ett litet land. Den som jobbar på en ledarsida med indirekt partikoppling får det besvärligt på lite sikt om de inte sköter sig, i synnerhet när det går mot val, och då speciellt avgörande val som detta anno 2010. Den som missköter sig därvidlag får betala detta under en livstid.

Svenska Dagbladet har systematiskt ägnat sig åt att skjuta på miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Insändarspalterna har kryllat av inlägg som lika medvetet och genomtänkt försöker spinna på misstänksamheten mot miljöpartiet.

Det här ingår i normalt valkampanjande. Så här i inledningsskedet gäller det att sätta en bild av kandidaterna, partierna och verkligheten. Om inte alliansen lyckas demobilisera bland miljöpartiet riskerar de att förlora valet. Men om de går för långt så riskerar de att förlora en livlina till regeringsmakten.

Stig-Björn Ljunggren

Statsvetare och socialdemokratisk debattör

FAKTA

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokratisk debattör. Konsult på PR-företaget Grayling