ÅSIKT

Mötas halvvägs till altaret – dålig idé

Präst: Kompromissen går emot vigselordningen!

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling har varit i Storkyrkan för att öva inför lördagens vigsel. Rykten från övningen säger att de valt en modell, där kungen leder Victoria halvvägs fram i gången och där lämnar över henne till Daniel. Sista delen av gången går de fram tillsammans. Om ryktet stämmer, har de alltså försökt hitta en kompromiss mellan den svenska traditionen, där paret går in tillsammans, och den starkt omdebatterade anglosaxiska, där brudens far leder henne till altaret och lämnar över henne till brudgummen där.

Är nu detta en god kompromiss som kan tillfredsställa alla uppfattningar i frågan? Jag är mycket tveksam till det. Å ena sidan gläds jag över att kungahuset och hovet velat lyssna till de bekymrade rösterna från Svenska kyrkan och många andra svenskar, som oroat sig för att brudöverlämning vid kronprinsessbröllopet skulle bli trendsättande och leda till att seden sprider sig i svenska vigslar i strid med svensk tradition. Å andra sidan är det tråkigt att de inte lyssnat bättre. Jag menar att kompromissen inte på någon punkt möter de sakliga argument som framförts mot seden med brudöverlämning.

Kompromissen möter för det första inte det argument som varit det starkaste i debatten: att brudöverlämning är en sed som uttrycker en förlegad syn på relationen mellan man och kvinna, medan den svenska seden ger uttryck för parternas jämställdhet.

Seden med brudöverlämning har sina rötter i en tid då kvinnan inte var myndig, utan lämnades från en förmyndare till en annan i samband med giftermålet. Den har därmed ett starkt symbolvärde, som det inte går att bortse från.

De tillstånd som behövts för denna vigsel, från kung och regering, är redan givna i samband med förlovningen. Att någon i vårt land och i vår tid behöver tillstånd för att få gifta sig med den hon vill kan man ha synpunkter på, men de behöver åtminstone inte ta sig uttryck i ett överlämnande i kyrkan, om man ska följa svensk sed.

Tanken på jämställdhet mellan man och kvinna har ett starkt stöd i Sverige i dag. Utan denna jämställdhetstradition hade inte Victoria varit tronföljare. Kungafamiljen må ha sin privata syn på om detta beslut var rätt, men i officiella sammanhang bör de företräda den svenska synen på jämställdhet och inte välja symbolhandlingar som uttrycker mäns förmyndarskap över kvinnor eller får oss att tvivla på att den tronföljare vi har, självständigt förmår gå in i uppgiften.

I kompromissmodellen är det fortfarande ett överlämnande som sker, låt vara mitt i kyrkan och inte framme vid altaret. Den gör inte tydligt att det är två jämställda parter som tillsammans går inför altaret för att avge sina löften och ta emot förbön och välsignelse.

Kompromissen möter inte heller det argument som handlar om att vigseln inte är något som brudparet fritt kan förfoga över, utan del av en ordning som berör fler än dem själva. Varje brudpar som gifter sig går in i en ordning som inte bara är deras egen, utan insatt i ett större sammanhang. Den som gifter sig borgerligt gör det enligt ett särskilt ritual och detsamma gäller den som gifter sig i ett kristet eller annat religiöst samfund. Svenska kyrkans vigselordning är den ram som kronprinsessbröllopet sker inom. Kyrkoordningen, Svenska kyrkans ”lagbok”, föreskriver att Den svenska kyrkohandboken skall användas vid kyrkliga handlingar, varav vigseln är en. Varje moment i vigseln, så väl som i övriga gudstjänster, sägs ha sin motiverade plats i helheten. Kyrkoordningen säger också att gudstjänstböckerna (bland annat kyrkohandboken) uttrycker vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Detta innebär att gudstjänstordningarna, vigseln inberäknad, ses som uttryck för vad Svenska kyrkan tror om Gud och om människan och att gudstjänsterna är en helhet, där de olika delarna ska stå i samklang med varandra.

Ordningen för vigselgudstjänst har successivt ändrats i alltmer jämställd riktning. Under 1900-talet har till exempel formuleringar om att kvinnan ska lyda mannen och om att man och kvinna har olika plikter i äktenskapet tagits bort. De har ersatts med dagens ordning, där man medvetet har valt att använda samma formuleringar om båda parter, både i inledningen, frågorna, löftena och i förbönen. Ingenstans i vigselordningen behandlas brud och brudgum olika i ord eller handling. Detta har varit ett uttryck för en utveckling inom Svenska kyrkan i riktning mot en syn på man och kvinna som jämställda och på äktenskapet som en förening mellan två jämlika parter.

Kyrkohandboken innehåller ingen anvisning om hur intåget ska ske, men det innebär inte att det är upp till varje pars godtycke hur det ska gå till. Tanken med att regianvisningarna är färre i de nuvarande gudstjänstordningarna än i de tidigare är att det skulle ge större möjligheter för församlingarna att lokalt utforma sina gudstjänster efter till exempel hur kyrkorummet ser ut. Det ligger på den tjänstgörande prästens ansvar att se till att utformningen av de olika momenten hänger ihop med varandra och ger uttryck för Svenska kyrkans tro och bekännelse.

Kompromissen är, genom att det låter brud och brudgum komma in i kyrkan på varsitt sätt, inte i överensstämmelse med helheten i vigselordningen, som medvetet använder samma ord och handlingar om båda parterna i vigseln. Att paret valt att gå emot ärkebiskopens tydligt uttryckta uppfattning om hur intåget i kyrkan bör utformas för att stå i samklang med resten av gudstjänsten ser jag som brist på respekt för hans ansvar i rollen som gudstjänstledare.

Kompromissen möter för det tredje inte det argument som sagt att brudöverlämning bryter mot svensk tradition och menat att kronprinsessan i sin roll som tronföljare har ett ansvar för att upprätthålla och vara stolt över den svenska traditionen. Att de båda männen, fadern och brudgummen, löser av varandra mitt i gången är varken svensk eller anglosaxisk tradition, utan något helt nytt utan rötter någonstans. Själv har jag inget emot nyskapande riter, men då ska de stå i samklang med gudstjänsten i övrigt och helst tillföra något väsentligt, och frågan är vad som tillförs här. Traditionsbrott är det i vilket fall som helst.

I debatten har man ibland hänvisat till tidigare kungliga bröllop, där brudöverlämning förekommit, men jag kan inte se annat än att det handlat om vigslar, där ena parten haft sina rötter i länder och kulturer där detta bruk är normal sed. I det här fallet är båda parterna svenskar och behovet att blanda olika kyrkliga traditioner i vigseln föreligger inte. Genom att olika ordningar använts vid olika kungliga vigslar och genom att kronprinsessans föräldrar valde att gå in sida vid sida, finns åtminstone inga hinder för de kungliga att följa svensk tradition. Att välja bort den blir då ett medvetet val som i vår tid bör ha goda skäl för sig. Några sådana har jag hittills inte sett.

Ytterligare ett argument som använts från hovets sida har handlat om att Daniel inte kan gå in vid tronföljarens sida, eftersom hans sociala status är lägre innan de är gifta. I och med att Sverige infört kvinnlig tronföljd, kan jag inte se att det argumentet håller, eftersom Kungen och Silvia Sommerlath kunde gå in sida vid sida, trots att hon varken var kunglig eller adlig. Om det nu inte är så att hovet menar att det bara är kvinnor som inte kan gå sida vid sida med en man med lägre social status? I så fall är vi tillbaka i jämställdhetsfrågan igen. Om successionsordningen jämställer döttrar och söner i fråga om tronföljd, bör hovets rituella protokoll jämställa män och kvinnor i fråga om vem som kan gå sida vid sida med vem vid en vigsel. Kompromissförslaget verkar för övrigt ha upphävt detta argument, om inte hovet menar att Daniel byter social status mitt i kyrkgången. Alltså borde det vara möjligt för honom att gå vid Victorias sida hela vägen.

För övrigt menar jag att markerandet av sociala skillnader inte hör hemma i en kristen gudstjänst. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, skriver Paulus i Galaterbrevet och visar med de orden att (åtminstone) i gudstjänstens sammanhang är vi alla jämlika.

Kompromissen möter med andra ord inte heller argumentet om att kronprinsessan bör följa svensk tradition också när hon gifter sig.

Min slutsats blir att kompromissen visar på god vilja att möta och lyssna till kritiken mot brudöverlämningsseden, men att den inte lyssnat tillräckligt noga. Jag vill vädja till kronprinsessan och hennes fästman att tänka ett varv till och gå tillsammans hela vägen. Jag vill önska brudparet lycka till och skulle unna dem att få möta varandras blick i vapenhuset, det där pirriga ögonblicket innan orgeln börjar spela och de tar sina första steg in i kyrkan. Tillsammans.

Maria Klasson Sundin,

präst i Svenska kyrkan