ÅSIKT

Skippa tredje statusbarnet

Ana Udovic: Stor familj omöjligt för kvinnor som vill göra schyst karriär

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
”Vad bevisar vi genom att skaffa tre, fyra barn”, undrar debattören Anna Udovic.
Foto: LOTTE FERNVALL
”Vad bevisar vi genom att skaffa tre, fyra barn”, undrar debattören Anna Udovic.

Läser man föräldraforumen på nätet är det många som frågar sig: Är det värt det, att skaffa ett tredje barn? Svaret blir ett rungande JA! Det är såå lätt med tredje barnet! Allt bara rullar på, de stora syskonen blir inte avundsjuka, tredje barnet är alltid soft, det bara hänger med, man är en vanare förälder och så vidare.

Men en sak är det ingen som tar upp. Nämligen vad som händer sedan. När det tredje barnet blivit lite större, säg, sju år. När de äldsta syskonen är stora, äntligen tid för det vuxna livet, egentid, tid för karriären, barnen klarar sig själva, allt är frid och fröjd … eller inte.

Eller så bryter sjuåringen armen. Och ingen orkar bry sig.

Det har brutits lite för många armar, det har varit alldeles för många vattkoppsveckor och förkylningar och kräksjukor och nu får det banne mig vara nog! Så den lilla trean får gå med någon ur skolpersonalen till akuten. Möjligen ringer man mamma för att kolla så det är okej att klippa upp overallen när läkarna ska undersöka.

Så var det för Ebba Lindsös tredje barn, berättar hon i sin bok ”Livet, makten och konsten att ­vara sig själv”. Ebba Lindsö är unik, dels för att hon haft poster som exempelvis vd för Svenskt Näringsliv (annars ofta förbehållna män), dels för att hon så ärligt berättar om hur svårt det var att få ihop sitt föräldraskap med kraven från yrkeslivet.

Att få barn och vara en bra förälder är högsta status i vårt samhälle. Samtidigt är det hög status att vara duktig på sitt jobb, ambitiös och noggrann. Att göra karriär, att skapa sin egen förmögenhet, allt detta ger status, enligt Marie Söderqvist Tralau i boken ”Status – vägen till lycka”.

Problemet är bara att det inte går ihop.

Att jobba hårt, göra karriär på heltid och vara en närvarande förälder är oerhört svårt, och ju fler barn du har, desto svårare blir det. Det är därför många kvinnor väljer en annan väg än Ebba Lindsö och andra vd:ar. De tar en paus i karriären och jobbar deltid. 25 procent av alla barn i Sverige har en mamma som deltidsarbetar, enligt Statistiska centralbyrån.

Papporna då? Där är det bara fem procent som går ner på deltid. De jobbar på, helt enkelt, oavsett hur många ungar de har som skulle behöva tas till akuten. För dem är det sak samma att bli pappa till en, två, tre eller fyra ungar. Status bibehållen. Jag behöver inte gå in på följderna. Alla vet ju. Kvinnors ekonomi går i botten, deras karriärmöjligheter naggas i kanten, och skiljer de sig, ligger det riktigt risigt till med inkomsterna. Så risigt att de kanske inte skiljer sig. Att de stannar av fel anledning.

Så. Vad bevisar vi genom att skaffa tre, fyra barn? Vad bevisar vi genom att bibehålla allt? Karriär, semestrar långt borta, stor villa – och ändå ha en stor familj. Vad betyder det att småbarnspappor jobbar mer än andra yrkesgrupper?

Att pappa alltid är på jobbet för att familjen ska få råd med allt? Att vi måste köpa in hjälp utifrån för att ta hand om våra barn, och därför måste tjäna ännu mer pengar? Att beslutet om antalet barn vi skaffar, egentligen bara påverkar kvinnan? Och i förlängningen såklart också våra barn eftersom de får se hur det funkar här i världen: Född kvinna betyder stanna hemma med barn, född man betyder knappt se sina barn.

Jag tycker att pappornas oförmåga att offra en liten bit av sin arbetstid för sina barns skull är ett stort underkännande av valfriheten. Dagens föräldrar har aldrig haft så många valmöjligheter. Vi ska välja allt, skola, dagis, städfirma, elbolag, inredning, sommarhus, antal barn.

Men ingen tänker på att valfrihet också kan vara friheten – eller plikten – att inte välja. Att välja bort. Och att det ena valet kan göra att vi måste utesluta det andra.

Vill du ha många barn och vara ihop med din partner för att ni älskar varandra? Ja, då kanske pappan måste vara hemma mer. Måste ni sälja villan, semestra i Sverige i stället för på Seychellerna? Visst, men det ingick i valet!

Och vem hindrar egentligen mammor från att kavla upp ärmarna och börja jobba, i stället för att tvinga in pappor i den stereotypa familjeförsörjarrollen? Hans lön kanske är högre? Perfekt! Då kan han vara förebild! Han coachar dig till löneförhöjning.

Förresten, skulle inte valet att gå ner till deltid kunna vara ett val för er bägge? Går båda ner till 75 procent, så slipper en av er förlora sina möjligheter på arbetsmarknaden samtidigt som barnen får två närvarande föräldrar.

Så, visst är det gulligt med en bebis till. Som sover, ammar, gurglar och tjuter av skratt. Men hur gulligt är det med tonåringar som har bättre kontakt med sin lärare än sin egen pappa?

Barn är en statussymbol, men de har ingen lust att vara det. Faktum är att de aldrig bad om att få födas. Vi gjorde valet att föda dem. Det valet innebär att vi måste välja bort andra saker, inte bara under den allra första bebistiden. Utan precis så länge som våra barn behöver oss.

FAKTA

Ana Udovic, 38 år, Stockholm. Frilansjournalist, tvåbarnsmamma och feminist.

Hur många barn är lagom? Frågan är het på föräldraforum på nätet. En stor och stadig familj är en definition av hög status, konstaterar Marie Söderqvist Tralau i boken ”Status – vägen till lycka”. Men det kostar att kombinera barn och karriär. Inte minst för kvinnorna. 25 procent av alla svenska mammor deltidsarbetar. Motsvarande siffra bland männen är fem procent.

Ana Udovic