ÅSIKT

Skamligt tyst om statens övergrepp på resande

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi lever och finns!

Staten Sverige har 1999 erkänt oss som en av sina fem nationella minoriteter. Resandefolket.

Vi är en del av minoriteten romer.

En av våra största kvällstidningar beslutar sig för att ”Granska de osynliga” romerna i Sverige i en artikelserie om fem. Jag ser fram emot attvår historia äntligen skall lyftas fram för allmänhetens kännedom, eftersom okunskapen är stor och rasismen lever.

Men inte en enda rad skrivs om oss resande, rommanimanusj, trots att vi bott och verkat här i mer än 500 år. Den svenska staten har medvetet arbetat för att marginalisera och utrota oss.

Artiklarna är ett exempel på hur lyckosam man varit i detta.

Genom lösdriverilagstiftningar har vårt sätt att leva lagförts. Redan år 1637 fick vi en förordning i vårt land som bar namnet: ”Placat om tartarnes fördrifwande af landet”.

Detta var resandefolkets förfäder!

I denna förordning föreskrevs att alla av oss skulle ha lämnat Sveriges gränser före den 8 november 1638. Om man därefter påträffade någon familj här, så skulle männen utan föregående rättegång hängas upp till dess dom dog och kvinnorna och barnen genast förvisas ur landet. Under 1700- och1800-talet stiftades påbud i de svenska kommunerna där vi förbjöds att bli fastboende eller kyrkoskrivna. I Örby kommun i Västergötland har man antecknat i kommunfullmäktigeprotokollet av den 29 december 1896: ”Stämman beslöt att ur kommunkassan skall lämnas en belöning af tjugofem (25) kronor till hvar och en som, griper och till vederbörande myndighet införpassar s.k. tattare…”

I de halländska kommunerna gick en budkavle under åren 1902 och 1903 där man enades om ett gemensamt beslut i 50 av Hallands kommuner om att rekommendera staten att sätta alla våra vuxna i arbetskolonier och att ta alla våra barn ifrån oss och sätta dem i ”allvarliga och väl kända allmogehem”.

Så kom den nya vind som blåste över världen att nå också Sverige i början av 1900-talet. Socialdarwinismen. Ett nytt sätt att tänka. Staten Sverige gick i bräschen och blev det första landet i världen att upprätta ett rasbiologiskt institut för att arbeta med att skapa ett starkt folk. 1921 lades en motion om detta i vår riksdag, undertecknad av högerns Arvid Lindman och socialdemokraten Hjalmar Branting. Men dessa båda herrar är inte så viktigt att komma ihåg, nej det man skall komma ihåg är att det fanns ingen opposition mot detta befängda beslut.

Så vi fick vårt institut och efter att ha mätt och kategoriserat vårt folk så skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den ljusa nordiska rasen på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare”. Den handlingsplanen fick namnet: ”rashygien”. Rashygienisternas behov av en tvål tillgodosågs år 1934 då vi fick vår svenska steriliseringslag som vi levde med till 1975. Efter att ha justerat den litet år 1941 så att man kunde sterilisera även av sociala skäl, kom man att få riktig snurr på verksamheten. Nu räckte det att man hade ”typiskt tattarutseende” för att vara kvalificerad för ingreppet. Man har steriliserat 63 000 människor i vårt land, även här är vi världsledande, i förhållande till vår folkmängd.

Dock steriliserades inte särskilt många romer eller samer, medan man räknar med att det fanns en steriliserad i vart fjärde hushåll bland oss resande.

Sådan är vår historia.

En ursäkt från en minister på en undanskymd plats är fort glömd.

Sverige har aldrig gjort upp med sitt rasistiska förflutna.

Så medvetenheten bland det svenska folket om oss och vår historia är fortfarande mycket dålig.

Vi tycker det är rimligt att få vår historia befäst i våra barns skolböcker och i samhällslivet i övrigt.

För som sagt, vi lever och finns.

Vi är resandefolket i Sverige.

Bennie Åkerfeldt
författare, skribent och föreläsare