Astrid skakade makten

Många barn i Astrid Lindgrens böcker är övermänskligt duktiga på att ställa sig utanför och ovanför vuxensamhällets uppfattning om vad som är normalt och vettigt. Detsamma gör, för det mesta, hennes sagofigurer. Men häxan Pomperipossa gjorde det motsatta. Hon fick samhället, åtminstone den politiska delen av det, att inse att det betedde sig onormalt och ovettigt.

Det hände i mitten av 1970-talet. I en tidningsartikel påstod Pomperipossa, därtill uppmanad av Astrid Lindgren, att den svenska staten tog mer än 100 procent av medborgarnas inkomster i skatt. Det väckte berättigad uppståndelse och finansminister Gunnar Sträng kände sig tvungen att bemöta den folkkära häxans påstående. Han gjorde det i ordalag som han sedan fick anledning att ångra: ”författarinnan” var nog bra på att skriva sagor men skatter begrep hon ingenting om. Visst hade vi höga skatter men de slutade långt under 100 procent.

Som så ofta i politiska debatter talade de om olika saker. Astrids Pomperipossa avsåg skatten på de sista intjänade tusenlapparna (eller i hennes fall hundratusentals) medan Sträng tänkte på det totala eller genomsnittliga skattuttaget. När Pomperipossa gjorde sitt inlägg var den högsta marginalskatten på förvärvsinkomster närmare 85 procent samtidigt som socialavgifterna – de som näringsidkare hade att betala – var drygt 20 procent. Var och en kan lätt räkna ut att skatten på inkomstökningar i det skiktet mycket väl kunde gå över 100 procent.

Nu var det aldrig meningen att det skulle bli så. Socialavgifterna var ju en avdragsgill kostnad och påverkade därför bara det genomsnittliga skatteuttaget, inte marginalskatten. Men Astrid Lindgren hade råkat ut för något som ingen i den socialdemokratiska regeringen tänkt på. Fram till mitten av 70-talet kunde alla premier för privata pensionsförsäkringar dras av från inkomsten. Denna metod att skjuta på skattebetalningen till efter pensionsåldern utnyttjades flitigt av både löntagare och näringsidkare, däribland författare och andra fria yrkesutövare. Så gjorde även Astrid Lindgren. Men ganska plötsligt bestämdes att avdraget var en orättfärdig förmån för de mer välsituerade och ett tak infördes på, tror jag, 30 000 kr.

För personer med Astrid Lindgrens inkomstförhållanden skapade det en helt ny skattesituation. Hux flux skulle hon inte bara betala inkomstskatt på nästan alla sina royalties utan dessutom socialavgifter. Rimligen var det ett ovälkommet besked. Det som gjorde häxan till ett sanningsvittne var emellertid inte detta utan en förbisedd teknikalitet. Avdragsrätten för socialavgifter gällde föregående års kostnader. Men första året hade den skattskyldige inga sådana kostnader att redovisa och inget att dra av. Socialavgifterna blev alltså en äkta marginalskatt. Påståendet att skatten tog mer än 100 procent av inkomsten (över en viss nivå) satt som hugget i sten. Sträng fick skyndsamt retirera och införa att schablonavdrag för näringsidkare och andra fria yrkesutövare som gällde från år ett.

Det finns de som anser att utgången av bataljen mellan Sträng och Lindgren bidrog till att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 1976. (I bakgrunden fanns också en olustig konflikt mellan den socialdemokratiska statens skattefiskaler och en annan kulturikon, Ingmar Bergman.) Min uppfattning är att Astrid Lindgren, upprörd över att hon plötsligt skulle behöva betala en massa skatt, utnyttjade ett bisarrt misstag av lagstiftaren för att skapa uppståndelse kring ett annat fenomen, nämligen våra starkt progressiva inkomstskatter.

Det skulle bara dröja fem år tills marginalskatten började sänkas, med aktiv medverkan och stöd av det socialdemokratiska partiet.

Kjell-Olof Feldt