ÅSIKT

Regeringen kan stoppa fruimporten

Debattören: Utländska kvinnor lever som slavar i Sverige – migrationsministern tittar bort

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Migrationsminister Tobias Billström och Sveriges regering har möjlighet att skapa en förändring för många av de kvinnor av utländsk härkomst som utsätts för våld i Sverige: Om de avskaffar den så kallade tvåårsregeln. Men ännu saknas den politiska viljan. Därmed tittar Migrationsministern stillatigande bort när kvinnor tvingas leva som livegna i Sverige.

Den så kallade tvåårsregeln har funnits i 30 år. I korthet innebär den att kvinnor med tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige måste bo tillsammans med en man i minst två år innan hon får permanent uppehållstillstånd (put). Regelns syfte är att förhindra skenäktenskap. Men det finns ingen evidens för att den fungerar. Däremot finns det otaliga vittnesmål om svåra konsekvenser för kvinnor som kommer till Sverige under falska förespeglingar. Många utsätts för våld och sexuella övergrepp av män som satt i system att ta kvinnor till Sverige, så kallad fruimport. Återvänder kvinnan till hemlandet blir hon utstött och riskerar att blir mördad. Därmed tvingas hon att stanna kvar hos mannen och stå ut.

Det är ansvarig minister Tobias Billström som är svaret skyldigt: Hur kan du låta bli att agera när kvinnor tvingas till modernt slaveri?

Sveriges kvinnojourer har länge påtalat hur tvåårsregeln drabbar kvinnor utan put. Nyligen kom ROKS rapport Täckmandel: äktenskap. Den beskriver bland annat att kvinnojourerna uppfattar tvåårsregeln som den vanligaste svårigheten för kvinnor som drabbas av så kallad fruimport.

Två åtgärder har genomförts sedan tvåårsregeln infördes för att förbättra situationen för brottsoffret/kvinnan: 1983 skapades en praxis med fyra krav som ska uppfyllas för att kvinnor som saknar put ska få stanna trots att de inte bott tillsammans med mannen i två år:

1. Kvinnan ska vara utsatt för våld

2. Kvinnan ska vara etablerad på arbetsmarknaden.

3. Kvinnan ska inte ha bott kort tid i Sverige.

4. Kvinnan ska riskera att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet.

Kraven är näst intill omöjliga för kvinnorna att leva upp till eftersom de lever isolerade, kontrollerade och utan eget nätverk i Sverige. Om kvinnan inte ställer upp på sex, inte arbetar tillräckligt hårt eller helt enkelt inte passar honom kan han kasta ut henne. Kvinnan går då en oviss framtid till mötes och riskerar utvisning.

Kvinnofridsreformen genomfördes 1999. Där konstaterar man att kvinnor som saknar put i Sverige är särskilt utsatta. Åtgärden blev att lägga till en ny paragraf i utlänningslagen som innebär att kvinnor som utsatts för våld ska kunna få stanna i Sverige. Samtidigt refererade man till samma praxis som togs fram 1983, vilket innebär att förändringen var skenbar.

En del lyckas leva upp till de hårt satta kraven och beviljas uppehållstillstånd. Men till vilket pris? Varför ska Sverige ha ett system som tvingar kvinnor, utan möjlighet att återvända till hemlandet, att först leva under slavliknande förhållanden och därefter, när de inte står ut och flyr, tvingas invänta den svenska statens givmildhet. Det rimmar illa med FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. I artikel 4 uppmanas staten att säkerställa att våldsutsatta kvinnor ”inte på nytt görs till offer på grund av tillämpningspraxis eller andra ingripanden.”

Terrafem har gett stöd till ca 500 kvinnor som har drabbats av tvåårsregeln. Här följer ett exempel:

Sevgi kände ingen när hon kom till Sverige vintern 2005. Sin man träffade hon första gången vid det påtvingade giftermålet. Hon utnyttjades i mannens företag och till hushållsarbete, sin bostad hade hon i en källare. På nätterna utsattes hon för våldtäkt. När Sevgi inte stod ut längre övertygade hon sin svärfar om att få återvända hem. Där väntade Sevgis pappa som våldsamt tvingade henne att åka tillbaka med orden: Kom bara tillbaka om du gör det i en kista. Sommaren 2006 stod Sevgi inte ut längre, hon flydde. Det dröjde till 2010 innan Sevgi fick permanent uppehållstillstånd. Hon hade då, på grund av hård praxis, och tvåårsregeln, levt i fyra år i ovisshet, varav 1,5 år av dessa som slav. I Sverige på 2000-talet.

Idag har praxis blivit ännu hårdare. Tidigare vägde intyg från sociala myndigheter, kvinnojourer och läkare tungt. Idag måste en kvinna utan put, som har utsatts för våld, genomgå en rättegång och mannen bli dömd för att hon ska leva upp till de krav som staten ställer. Och att bevisa våld är svårt: tre av tio polisanmälningar leder till åtal och bara ett av dessa tre leder till en fällande dom. Kraven på kvinnan har nått bristningsgränsen och allt för att försvara en tvåårsregel som inte fungerar. Hur kan det få fortsätta? Tobias Billström är svaret skyldigt.

Bernardita Nunez, verksamhetsledare, Terrafem