ÅSIKT

Rädslan för Gaddafi präglade min barndom

Mohammed Ahmid flydde som barn med sina föräldrar från Libyen

Hela min barndom i Sverige kantades av rädsla för Gadaffis tyranneri, skriver Mohammed Ahmidm, som kom som flykting till Sverige när han var tre år.
Foto: Privat
Hela min barndom i Sverige kantades av rädsla för Gadaffis tyranneri, skriver Mohammed Ahmidm, som kom som flykting till Sverige när han var tre år.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är en 26-årig svensk-libyer. Mina föräldrar flydde från Libyen 1988 med mig i släptåg. Här beviljades vi slutligen politisk asyl. 23 år senare och tre småsyskon rikare är vi alla i familjen evigt tacksamma för den frihet, demokrati, möjlighet till välstånd och utbildning som Sverige givit oss. Detta hade aldrig varit möjligt utan mina föräldrars mod och livsfarliga flykt i frihetens namn.

Hela min barndom i Sverige kantades av rädsla för Gaddafis tyranni. Min far som har sin bakgrund i det militära fruktade ­ofta för vår säkerhet då Gaddafi var ökänd för att skicka ut agenter från säkerhetspolisen i världen på jakt efter exillibyer. De hotade med avrättning och straff av exillibyernas kvarvarande familjer i Libyen om de inte genast satte sig på första bästa plan tillbaka.

Än i dag sitter politiska motståndare till regimen i hemliga underjordiska fängelser där de inte fått se dagsljus på många år. Andra har försvunnit, förmodligen avrättade, utan att deras familjer fått veta något om deras öde. Jag ombads ofta av mina föräldrar att inte ge mig in i politiska debatter med främmande här i Sverige, helst inte tala om att jag hade min härkomst i Libyen. ”Säg att du är nordafrikan, det ­brukar folk nöja sig med som svar”, kunde min far säga. Allt detta av rädsla.

Först nu känner jag mig mogen för att ta bladet från munnen. Nu är tiden inne för världen att få ta del av den grymhet som mina landsmän fått erfara under 42 års styre av en galen despot.

I mitt tycke står det ”Rwanda” skrivet över hela händelseförloppet i Libyen. Lär vi oss inte av misstagen i att inte agera i tid?

USA, EU, FN, Nato. Var är era fredsbevarande styrkor? Fördömande och tomma ord inslagna i politiska termer hjälper ­inte det libyska folket i denna mörka stund!

Med hjälp av flygangrepp och samvetslösa legosoldater, flygangrepp och tung ammunition angrips demonstranter vars vädjan är rätten till demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tre hörnstenar i västerländsk ideologi. Varför står vi då passiva till dessa barbariska händelser som utspelar sig rakt framför ögonen på oss?

Jag tänker inte grotta ned mig i diverse dolda agendor och ekonomiska intressen som kan spela in i vår passivitet. Men jag vädjar öppet till alla berörda parter som kan stoppa massakern att ingripa innan det är för sent. Gaddafis budskap i hans tal till nationen i början av förra veckan var tydlig: Knäböj inför mig igen, annars kommer ni gå ett blodbad till mötes. Ett folkmord.

Min dröm är ett fritt Libyen, enat via en folkvald ledare och regering. Ett Libyen som ligger långt fram i fråga om utbildning, sociala skyddsnät, vård, tekno­logiskt kunnande och med en sund relation till västvärlden.

Mohammed Ahmid