ÅSIKT

Fler kvinnor kommer att dö

Professor varnar för ny metod: Socialstyrelsen riskerar hotade kvinnors liv

Birgitta, Carla och Johanna - alla mördade av närstående män.
Birgitta, Carla och Johanna - alla mördade av närstående män.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Att bedöma risker när kvinnor rapporterar att de är utsatta för våld eller hot om våld har blivit ett alltmer självklart inslag i olika myndigheters arbete de senaste decennierna.

Skälet är enkelt. Samhällets resurser är begränsade. Endast ett fåtal av de kvinnor som utsätts för hot och trakasserier kan tyvärr räkna med att få något skydd eller hjälp över huvud taget.

Därför är det av största vikt att riskerna bedöms på ett så bra sätt som möjligt. En sämre bedömning kan leda till att kvinnor får sätta livet till – något som sker i genomsnitt en gång var tredje vecka i vårt land.

Forskningen på detta område har varit omfattande. Majoriteten av forskarna har i dag en tydlig uppfattning om hur risker på bästa sätt bör bedömas: på ett strukturerat sätt, utifrån checklistor baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet, med ett stort mått av personligt professionellt ansvar. Att enskilda personer, till exempel poliser, grundar beslut bara på ”magkänsla” accepterar vi inte längre.

Det finns emellertid ytterligare en metod att bedöma risker. Den består i att man strikt använder sig av riskinstrument där man adderar ett antal riskfaktorer till en totalpoäng, och sedan i en tabell kan få ett exakt mått på hur farlig en person är.

Detta sätt att bedöma risker förkastas av de flesta, av en rad uppenbara skäl – bland annat det faktum att verkligheten är för komplicerad för att kunna komprimeras till en poäng eller formel. Inget fall är i praktiken exakt det andra likt.

Utifrån forskning på ett litet antal fall på gruppnivå förväntas man enligt denna metod dra slutsatser på individnivå i enskilda fall. Detta är förstås varken vetenskapligt, förnuftigt eller juridiskt särskilt lyckat.

Efter nära tre års utredande lanserade Socialstyrelsen 2009 ett bedömningsinstrument som man anser att socialtjänsten ska använda sig av vid bedömning av risker vid partnervåld. Instrumentet är just ett sådant som de allra flesta forskare med kraft förkastar.

Kvinnor ska nu själva bedöma sin egen risk (!) – detta genom att besvara 19 ja/nej-frågor. Socialtjänstemannen ska sedan summera antal ja-svar, och i vissa fall lägga till några poäng om ja svarats på vad som anses vara särskilt viktiga frågor. Efter detta ska man gå in i en tabell för att få ett svar på hur farlig mannen är. Simsalabim! En socialtjänsteman varken behöver, eller ens får, tänka själv. Instrumentet bestämmer risken.

Om man nu gör ett litet experiment och kodar instrumentet med uppgifter om en personlighetstyp som vi utifrån forskningen vet har särskilt höga risker för att mörda sin partner – en kontrollerande, svartsjuk, hotande, depressiv och självmordsbenägen man som kvinnan upplever som högst trovärdig i sina dödshot gentemot henne när hon nu bestämt sig för att lämna honom – så hamnar denna person i den absolut lägsta riskkategorin! Detta till skillnad från de flesta andra gärningsmannatyper.

Användning av detta instrument i Kanada visar nämligen att det mycket kraftigt överskattar risker. Eller med andra ord: i stort sett alla blir farliga – utom just de farliga.

Kvinnor kan helt klart komma att dö på grund av dessa tokerier. Min gissning är tyvärr ändå att många socialtjänstemän kommer att uppskatta denna metod eftersom det i hög grad befriar dem från ansvar. Om kvinnan dör? Kanske låter det då så här: ”Tja, hon bedömde ju själv sin risk, och dessutom var det ju instrumentet som sa låg risk, inte jag”.

FAKTA

Henrik Belfrage

Professor i kriminologi vid Mittuniversitetet och forskningschef vid Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall.

Sedan år 2000 har 181 kvinnor dödats av sina män, pojkvänner och ex-män, visade Aftonbladets kartläggning i går. Nu vill Socialstyrelsen att hotade kvinnor själva ska bedöma sin risk. En farlig och ansvarslös väg att gå, menar debattören.

Henrik Belfrage