Skärp er barnmorskor – stenåldern är över

Vi är ett gäng föräldrar som undrar när vården ska börja betrakta män som lika självklara föräldrar som kvinnor.

De flesta och det mesta vi fått genom vården har varit fantastiskt. Respektfullt och kunnigt, grundat och finkänsligt. Men vi har alla råkat ut för såpass mycket som provocerat oss, som vi upplever som respektlöst och som vi tror påverkar framförallt männen i sin identitet som föräldrar.

Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen ­genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma ­hela ­tiden”.

 

Vi behöver ett tidigt möte med strukturer som svarar på de frågor och funderingar vi har inför föräldraskapet – inte skuldbelägger oss för att vi tänker normbrytande. Som beter sig likadant mot män och kvinnor: förväntar sig ­lika mycket av den manliga föräldern som av den kvinnliga. Som ringer pappan om en förskoleplats lika ofta som mamman. Som undrar varför pappan inte kommer på ultraljudet, inte bara säger att det är så kul när pappor följer med. Som tar mannens rädslor inför förlossningen på lika stort allvar som kvinnans.

Litteraturen som finns i vårdens väntsalar måste också ­vara mer ajour. Flera av oss fick vid vårt första MVC-besök en ”föräldrahandbok”, med ett pappakapitel som säger att ”du ska försöka skapa dig en egen relation till barnet”.

Det är, med all respekt för förra århundradet, alldeles för mycket 1900-tal för att funka 2011. Vi vill inte ha särskilda pappakapitel. Litteraturen ska vara riktad till alla föräldrar oavsett kön. Och om den skriver om de olikheter kvinnor och män kan uppleva, så vill vi inte att den utgår från att pappor per definition har en mindre roll i föräldraskapet.

Det behövs också en reform av de föräldrautbildningar som marknadsförs via mödravårdscentraler och många blivande föräldrar konsumerar. Vi har på dessa fått höra att pappors uppgift under bebistiden är att ”hjälpa till”.

När en av oss, som lever i ett samkönat förhållande, tog med sin partner och blivande bonuspappa till pappagruppen, blev denne totalt ignorerad och det var tydligt att gruppledaren helt saknade förmågan att relatera till en familj utanför kärnfamiljsnormen.

Kom igen. Vi är en ny generation föräldrar. Vi vill inte ha några stenåldersfasoner. Det vi behöver är en bra start på vår resa som jämställda föräldrar. I den ska vi inte behöva brottas med intryck som sinkar vår självbild och pekfingrar som dirigerar oss mot könsroller från förra århundradet.

 

Just ni i vården är bland de viktigaste människorna vi möter i ­våra liv.

Vi ber er bara att göra ert bästa, och kanske, av ren princip ­göra er av med böcker och kurser som solkar er image – och kanske till och med kollegor som vägrar ­utvecklas.

Vi har redan ett samhälle där väldigt många män inte går in i föräldraskapet på samma nivå som kvinnor, och vi ser ingen ­anledning att fortsätta ­stärka och reproducera normen om män som mindre viktiga föräldrar.

Carlos Rojas

Sanna Verner-Carlsson

Anders Wallner

Zanyar Adami

Pablo Cepeda