Den som kan slåss blir sällan mobbad

Visst kan det vara synd om mobbare, men de slutar inte mobba för att man tycker synd om dem.

Jag vet inte hur mycket Karin ”Ketchupmamman” Lindell vet om mobbning. Men förmodligen rätt lite. Hennes idealiserade synd-om-mobbarna-tugg har mer gemensamt med Bamse än med skolgårdens verklighet.

Jag arbetade några år inom förskola och skola, och fick vid ett par tillfällen hantera mobbare. Jag bad dem inte att sluta, jag gjorde klart att de inte hade något val. Jag vädjade inte, jag skrämde. Och det fungerade.

I flera fall fick jag efter hand en god relation till mobbarna, som det mycket riktigt ofta var synd om. Men först var jag tvungen att stoppa själva mobbandet.

Många offer, må det vara för skolmobbning eller partnervåld, intalar sig att de inte är värda bättre. Att undervisa barn i kampsport, som Ketchupmamman varnar för, är därför en god idé. Kampsporter lär ut något mycket viktigare än stridsteknik, nämligen känslan att man har rätt att inte bli ofredad.

Man måste inte kunna slåss för att undvika mobbning, men ungar som kan slåss blir sällan mobbade. Det handlar inte om våld, utan om självförtroende och självkänsla. Har man det löser sig oftast resten.

Med en närvarande vuxenvärld, och med tydliga regler, hade Casey Heynes sluppit år av mobbning, och Ritchard Gale hade sluppit bli kastad i asfalten. Men nu hände det. Gale var problemet, och kastet blev lösningen. Låt oss kalla det en ketchupeffekt.