Väck åtal genast när barnporrbilder hittas

I ”Kalla fakta” i TV4 i kväll visar man hur polisutredningar kan ta flera år. Barnpornografibrott hinner till och med preskriberas, trots att polisen vet vem gärningsmannen är.

Straffet för barnpornografibrott av normalgraden blir ofta dagsböter. Och med lindriga straff hamnar ärendena ofta längst ner i utredningshögen hos överbelastade åklagare och polisutredare.

Att handläggningstiderna har blivit så långa att brotten kan hinna preskriberas beror även på att beslagen blivit så ofantligt stora.

I propositionen som låg till grund för kriminaliseringen 1999, står det bland annat:

”Bilden ska enligt vanligt språkbruk och värderingar vara pornografisk för att den ska vara straffbar till sitt innehåll. Med pornografisk förstås en bild som utan att besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv”.

I dag måste polisen granska alla beslagtagna bilder och filmer för att avgöra vilka som ska betraktas som barnpornografi. Vem som helst kan förstå att det tar tid.

Konsekvenserna av att rättsväsendet inte hinner med att utreda barnpornografibrotten blir att fler tittar på och laddar ner barnpornografiska bilder. Det blir även fler sexuella övergrepp på barn. Varje barnpornografisk bild föregås av att ett barn har blivit sexuellt utnyttjat. Oftast inte av den som konsumerar bilderna utan av någon annan, som tjänar pengar på handel med barns liv och framtid. Bilderna skapas och säljs på en marknad där hänsynslösa personer utnyttjar barn av ekonomiska orsaker.

Barnpornografibrott har hög återfallsrisk. Det är ett missbruk där ”drogen” finns ett musklick från förövaren. Ibland kan det även leda till att den som laddar ner barnpornografiska bilder övergår till att begå övergrepp,

fotografera eller filma och sedan lägga ut de egna bilderna på nätet. Det gäller att brottslingen hinner dömas innan så sker.

Liksom andra missbrukare behöver de som laddar ner barnpornografi hjälp. Somliga söker hjälp frivilligt, medan andra bör tvingas till behandling mot denna tvångsmässiga drift. Skammen och rädslan för omgivningens fördömanden skapar ett motstånd mot att söka hjälp. De behöver en ”knuff” för att ta det steget.

Om en man som missbrukar barnpornografi och har ett sexuellt intresse för barn inte döms går det heller inte att förbjuda honom att arbeta inom yrken där han träffar och ansvarar för barn.

Vi måste finna metoder som utan att tumma på rättsäkerheten kan påskynda de tidsödande genomsökningarna av beslagtagna datorer. Vårt förslag är att man väcker åtal så fort man hittar några barnpornografiska bilder i en dator. Därefter kan sökandet gå vidare i en långsammare takt. Skulle det då visa sig att man i efterhand hittar bilder på brott med högre straffvärde, till exempel bilder på egna övergrepp, kan de lagföras i nästa steg.

Att utredningarna drar ut på tiden är dåligt för alla, mest för barnen, men även för förövarna själva, som måste ha hjälp att sluta. Också för allmänhetens tillit till rättsväsendet. Att ha en lag som leder till att man kan gripa misstänkta, men sedan inte hinner utreda och lagföra personen, är inte försvarbart.

Elisabeth Kwarnmark

Patrik Lillqvist

Börje Svensson