ÅSIKT

Kungaparet har fel i Stieg Larsson-kritiken

Debattören: Det är inte våldsamma thrillers som hotar Sverigebilden

Stieg Larsson.
Stieg Larsson.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kungen tycker inte om Stieg Larssons Millennium-trilogi. De ”är mer skrämmande än muntra”, meddelar han Aftonbladet. Och det kan man ju lugnt säga.

Kungaparet tycker inte böckerna ger en korrekt Sverigebild. Det är Stieg Larsson inte ensam om. Hela den svenska samhällskritiska deckartrenden: Sjöwall-Wahlöö, Mankell och Larsson skildrar ett Sverige präglat av ­rasism, korruption, myndighetsövergrepp.

Och nog borde bestseller­listorna och rekordupplagorna få en effekt på bilden av Sverige. Kungen vet ju att böcker kan påverka människors uppfattningar.

När man mäter hur Sverige uppfattas i andra länder är bilden stabil. Omvärlden har en ­positiv uppfattning om Sverige och allra mest om det som kallas ”governance”, det vill ­säga att Sverige uppfattas som ett anständigt, jämlikt, rättssäkert, okorrumperat land. Långt från Stieg Larsson.

Den svensk som 2010 fick störst uppmärksamhet i New York Times var inte – som man kanske kunde tro – kronprinsessan, utan polismästare ­Göran Lindberg i Uppsala. Prinsessbröllopet fick en liten notis, sexualförbrytaren fick en kvarts förstasida. Jag har svårt att tro att det skulle skett utan att tidningens redigerare haft Stieg Larsson i bakhuvudet.

När jag var generalkonsul i New York hade vi Göran Persson på officiellt besök. Secret Service ställde upp med en bilkortege från flygplatsen, stängde en av tunnlarna in till New York och körde in Persson i racerfart. När vi lämpat av statsministern på hotellet frågade jag den ­ansvarige om de hade denna uppställning för varenda besökande statsminister.

– Nej då. Bara för riskländer.

– Sverige?

– Javisst, sa han och rotade i pappren. Två politiska mord, varav ett olöst.

Är vi på väg mot en ny och mörkare bild av Sverige? Jag ställde frågan till Simon Anholt, världens främste expert på länders varumärken. Nej, svarade han, Sveriges varumärke som en fredlig och hygglig nation är så djupt rotat så att negativa nyheter uppfattas som beklagliga undantag, som att världen blivit ond.

Det bekräftas av de två gånger senaste året som New York Times på sin ledarsida skrivet ”Even Sweden”, till och med i Sverige. Dels när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Dels om självmordsbombaren på Drottninggatan. Tänk, detta kan hända också i det fredliga och ­toleranta Sverige, menade den inflytelserika tidningen.

Det bekräftar Anholts uppfattning att bilden av Sverige är stark. Den har varit tämligen likartad sedan 1940-talet. Själv tror jag dock att den sakta nöts ner. Inte av thrillerförfattare, utan av vad som verkligen händer.

EU-inträdet gör att vi – liksom andra europeiska länder – blir otydligare. Det krävs mer för att vi ska kunna framträda med tydliga konturer. Så många beslut fattas i Bryssel och vår utrikespolitik är en del av den europeiska. Vårt sociala trygghetsnät är inte bättre än i många europeiska länder. Den hårdare internationella konkurrensen minskar nationernas särart.

Många länder har valt att kontra globaliseringen med en starkare satsning på att tala om det egna landet, att bygga det egna varumärket. Sverige stänger sina ambassader och rustar ner sin internationella närvaro när det gäller information och nätverk.

Någon gång får det effekt.

FAKTA

DEBATTÖREN

Olle Wästberg, 65, Stockholm. Tidigare generaldirektörer för Svenska institutet. Dessförinnan Sveriges generalkonsul i New York och chefredaktör för Expressen.

DEBATTEN

I går kunde vi läsa hur kungaparet kritiserade Stieg Larssons Millennium-trilogi för att ge en felaktig bild av vårt land – ett grymt Sverige som de ”inte känner igen”. Det som möjligen hotar bilden av ett anständigt Sverige är inte deckare, utan verkliga händelser

Olle Wästberg