Uppdrag: flytta stan

Jag har som politiker stött på ett problem som är helt nytt för mig.

Det är konsten att kunna se 100 år in i framtiden. Jag är van vid 1–3 års budgetar. Översiktsplaner på en mandatperiod. Hört talas om sovjetiska femårsplaner. Använt tidsrymden mannaminne. Men att se och förstå tidsperioden 100 år är något helt nytt för mig.

Men jag måste, för en politisk fråga har dykt upp på min agenda som har ett hundraårsperspektiv: Kirunas stadsflytt.

För ungefär fyra år sedan knackade LKAB-ledningen på kommunalrådsdörren i Kiruna stadshus och deklarerade att sprickbildningen från gruvbrytningen gick snabbare än beräknat. Elförsörjningen av Kiruna måste flyttas direkt, va-nätet för dagvatten måste åtgärdas och byggas i en ny riktning, bostadsområdet Ullspiran med 200 personer måste flyttas, kulturhusen (Hjalmar Lundbohmsgården, Bolagshotellet, Bleckhornen m m) måste flyttas inom 10 år.

Innan denna flyttning sker, måste Malmbanan och Norgevägen planeras för flyttning före 2012. Både stadshuset och kyrkan, lasarettet och gymnasiet måste flyttas inom 20–30 år. Allt detta sade LKAB-ledningen i ett enda andetag.

I nästa andetag kom det att LKAB har hittat nya fyndigheter vid Loussavaara. Om 25 år kan vi börja bryta den malmen och då kan hela Kiruna behövas flyttas inom 75–100 år.

” Toppen ”, svarade vi i kommunledningen. Malm i 100 år måste betyda att jobben är säkrade för lång tid framöver.

Men att se och planera 30, 40 till 100 år framöver kräver ett helt nytt tänkande och ett regelverk som i dag inte finns.

I en kommun som Kiruna finns i dag sex riksintressen, som t ex renskötseln, mineralletning, järnväg och Europaväg m fl. Dessa riksintressen har en speciell tyngd i ett planarbete.

Tyvärr är planmonopolet ganska tandlöst när man skall flytta en hel stad på 100 år. Vårt regelverk för att planera hur en kommun skall se ut i framtiden funkar inte när man skall se 50–100 år framöver.

Var skall bostadsområden, centrum, grönområden, skolor m m ligga? Alla dessa frågor bygger på ett samspel mellan flera aktörer, där alla vill vara vinnare.

Att planera en flytt av Kirunas storlek kräver ödmjukhet. Vi som nu planerar kommer att efterträdas av flera generationer av nya politiker, med helt andra synsätt och regelverk. Kan vi som nu beslutar se 100 år framöver?

Och vem står för kostnaderna när kommunen måste ersätta en dagvattenledning vars investering LKAB står för, men den ökade driftkostnaden tillhör va-kollektivet? Jo, kommuninvånarna.

Vem ersätter en villa eller ett företag som ligger bredvid en deformationszon, men där ingen skada ännu har uppstått? Villan eller företaget blir svår att sälja då sprickorna kan ta 5–10 år innan de når huset.

Vad händer om LKAB:s ekonomi inte orkar med stadsflytten på cirka 20–30 miljarder, när malmpriserna och försäljningen går ned? Sprickorna fortsätter att förstöra staden och flytten måste fullföljas, även om LKAB inte genererar någon vinst.

När man skall flytta en modern stad ett par kilometer, då kan man inte flytta hus för hus, som minerallagen säger. Nej, man måste flytta så att en kritisk massa (ett nytt centrum) uppstår. Runt det kan man sedan planera bostadshus, skolor, dagis och övrig offentlig service.

Men då krävs ett nytt synsätt från staten, LKAB och Kiruna kommun. Ett kreativt samspel. Annars är risken att befolkningen flyttar pga osäkerheten inför framtiden och vem skall då jobba i gruvan?

Att planera flytten av en hel stad under 100 år har gjort mig mer jordnära inför framtiden.

Min högsta önskan är att jag får bredband till graven, för att kunna följa framtiden 100 år framöver.