Visby ringmur stänger ute det riktiga Sverige

Almedalsveckan i Visby är kanske ett världsunikt fenomen, där politik för en gångs skull är allt annat än teoretisk eller för komplicerad för att begripa. Här och nu skapas politik av dem som alltid borde stå i centrum: folket. Alla som är på plats får dela med sig och har möjlighet att påverka.

På plats undkommer man inte den gamla hansastadens charm. Man känner historiens vingslag när man promenerar på Visbys gator, inte minst vid Visbys kruttorn där Olof Palme 1968 talade från ett lastbilsflak för första gången och satte i gång allt det här. Under Almedalsveckan är här ömsom lugnt och ömsom hektiskt, men allt fungerar. Massorna tar sig fram genom de trånga gatorna, folk letar efter seminarieplatser och matplatser, kompisar och kändisar.

Allt fungerar men något subtilt sätt känns ändå detta Visby overkligt. Det tog lite tid innan jag förstod vad det var som var fel. Alla vi som är här ser nämligen chockerande lika ut. Visst – vi har olika åsikter om hur vi ska göra med jobbskatteavdragen, entreprenörskapet, pensionsåldern, eller vad som just då serveras på detta underbara seminariesmörgåsbord.

Men vi som är här, vi är alla redan med, vi är alla inne – vi är i stort sett alla vita. Det är först ute på kanten till fina Visby och sedan i större shoppingcentrum utanför stadskärnan, där små tecken av det riktiga livet finns. Där finns den turkiska pizzeriaägaren som sopar sin uteplats före stängning, där finns korvkiosken, där finns några muslimska kvinnor och män. Där liknar Visby den verklighet som vi alla känner den från våra städer. Visbys gamla murar stänger ute stora delar av den värld som vi pratar om innanför.

Innanför finns nästan inga tecken på mångfald. Var är alla turkiska, somaliska, syrianska ungdomar? Irakierna? De muslimska svenskarna? Hur långt bort ligger egentligen Rinkeby och Rosengård från Visby? Och hur är det med samerna? Varför är alla de, och så många fler, inte med under dessa vackra sommardagar och medverkar i skapelsen av detta demokratiska konstverk?

Vi behöver prata om pensionsåldern och las, budgetpropositioner, entreprenörskap och invandrare. Men vi behöver göra det tillsammans med alla som berörs. Demokratin har nämligen inte förändrats så väldigt mycket sedan det antika Grekland: utan representant ingen representation.

Det känns som om publiken under Almedalsveckan i dag är likadan som 1968 då evenemanget föddes. Men Sverige har förändrats sedan dess. Sverige är i dag ett mångkulturellt och öppnare samhälle. Och det är det samhället – utanför ringmuren – som vi alla lever i, och som vi får idéer och inspiration i från. Det är det samhälle som vi tillsammans utvecklar, som vi är stolta över, kämpar med och debatterar – bland annat i Almedalen.

Eftersom denna politiska resande cirkus har bestämt sig för att mötas på en exklusiv ö, kan många som det handlar om inte vara med och därmed kommer

de inte bli hörda.

Låt oss därför inför 2012 återuppliva den ursprungliga idén om Almedalen och dela ut 2012 stycken Almedalsstipendier. Varför inte i form av en färja i Visby hamn, som ger transport och sovplatser till dem som är med och jobbar med att bygga vårt Sverige, men som i dag inte är här. Kanske för att de inte känner sig välkomna, kanske för de har ingenstans att bo på denna vackra men kostsamma ö.

Så blir Almedalen på riktigt Sveriges största politiska mötesplats igen.

Är du med, Sverige?