Debatt

Ingen går oskadd från ett möte med ondskan

Debattören: Norge fortsätter vara ett öppet samhälle – men vi ser oss över axeln

Utøya, Hole i Buskeryd. En liten by med en handfull byggnader, en brygga och lite annan infrastruktur. Man kör lätt hit från

Oslo; först längs E18 längs sjön till Sandvika, sen svänger man höger och snart kränger vägen upp mot Sollihøgda, genom ett skogslandskap. Därefter går det nedåt och längst ned i dalen

ligger Tyrifjorden, en mellanstor insjö. Man svänger in till vänster, parkerar och tio minuter senare­ är man på Utøya – själva sinnebilden för det harmoniska, enkla, trygga och förutsägbara norska samhället.

Det fanns ingen tryggare plats dit man kunde skicka sin unge än till AUF:s sommarläger. Där möttes unga politiska nördar från det statsbärande partiet. Dit kom partiledningen på besök och höll appeller och föredrag. På kvällarna spelade de gitarr och kort.

Kontrasten till katastrofen som inträffade den 22 juli kunde­ inte­ ha varit större, och den illustrerar­ den enorma avgrund som finns – mellan det Norge vi känner till och den chockerande verklighet som framträdde då vi började förstå vad som skett. Det säger en del om katastrofens omfattning då bomben i centrala Oslo, ett terrorangrepp av betydande dimension, nu har blivit en fotnot i huvudberättelsen.

Statsminister Stoltenberg har redan sagt att Norge ska fortsätta vara detsamma, att vi alltjämt ska bygga vårt samhälle på tillit och trygghet. I huvudsak är detta sant, men vi blir oundgängligen­ lite förändrade av en händelse­ som denna.

Ingen går oskadd från ett möte med den absoluta ondskan.

Självklart kommer inte Norge­ över natten att bli ett paranoiskt samhälle. Även framledes kommer Norge vara ett land där mammor kan lämna sina barn i vagnen utanför affären medan de handlar, där det finns ingen eller få farliga stadsdelar, ens sent om kvällen, och där man

löser konflikter inom de ramar för oenighet som bara är möjliga­ då alla vet att de delar grundläggande värderingar. Men fredagens händelse kommer att med nödvändighet sätta spår.

Den närmaste tiden kommer oenigheten att ta sig försiktigare uttryck än tidigare. Kampanjerna inför kommunalvalen i september kommer att vara mer dämpade än vanligt. Och när vi är ute och går kommer vi att se oss lite mer över axeln, känna oss

lite mindre trygga. I dag är Norge en cancerpatient som fått läkarbeskedet att han är frisk. Men varje gång han känner minsta symptom på att något är fel fruktar han att cancern har kommit tillbaka. Även om det sen bara visade sig vara en förkylning.

En positiv följd av händelsen kan vara att det norska samhället nu blir mer uppmärksamt på de högerextrema idéer som Breivik byggde sin världsbild på. Det finns ingen stor organisation – visst är Framskrittspartiet främlingsfientligt men det ligger ändå långt från den extrema islamo­fobi och hat mot etablissemanget som Breivik står för.

Samtidigt har paranoida idéer om muslimska konspirationer och en samhällselit i färd med att sälja ut landet länge blomstrat på internet – några av de mest populära sajterna i ämnet har tiotusentals besökare varje vecka – utan att samhället hittills har betraktat detta som en säkerhetsrisk.

Men om man är övertygad dels om att islam är oförenligt med demokrati, dels om att vi befinner oss i ett kulturkrig mellan Väst och islam, så har man förstås svårt att försonas med att leva i ett samhälle­ med 150 000 muslimer. Ett tal som blir större för varje år. Att den här typen av idéer kan inspirera till desperata­ och brutala handlingar borde­ vara­ känt.

Här behöver Norge bli öppnare­ och om någon av samhällets ledare­ – kungen, statsministern, biskopar – kunde säga klart och tydligt att detta land, dess demokrati och grundläggande värderingar tillhör alla som bor här, oavsett hudfärg och religion, så skulle luften rensas. Många invandrare känner sig nämligen inte helt säkra på att de faktiskt är välkomna.

Bland det allra viktigaste nu är dock att hitta sätt att prata om tragedin. Vi behöver en gemensam berättelse som kan blåsa mening in i det meningslösa. Därför tror jag att vi ska tänka på tragedin som en naturkatastrof och inte som en viljeakt från en annan människa. Det var som om en tsunami drabbade Utøya. Lika meningslös och lika svår att förhindra. Den absoluta ondskan låter sig ju inte hejdas av statliga attitydkampanjer.

Thomas Hylland Eriksen

 (Övers. Anna Andersson)

FAKTA

DEBATTÖREN

Thomas Hylland Eriksen, 49, Oslo.

Professor i socialantropologi vid Oslo universitet. Har bland annat skrivit boken ”Ethnicity and Nationalism”.

DEBATTEN

När terrorn i fredags slog till i Norge sade statsminister Stoltenberg att landet kommer att svara med ännu mer demokrati, ännu mer öppenhet. Men dagens debattör menar att Norges trygghet trots allt är rubbad: landet är som en friskförklarad cancerpatient – alltid beredd på att cancern kan komma tillbaka.