Amelia har fel om könskvoteringen

Damtidningen Amelia har ­tagit politisk ställning. De opinions­bildar numera öppet för att bolags­styrelser ska könskvoteras.

Det hela började med ett brandtal av chefredaktören Åsa Lundegård under politikerveckan i Visby. Under parollen ”Vi kräver rättvisa!” drivs nu frågan vidare på www.amelia.se. Damtidningen uppmanar alla sina läsare att i nästa val rösta på partier som före­språkar kvotering.

Amelia har cirka 430 000 läsare per nummer. Alla dessa ska alltså uppmanas att inför riksdags­valet 2014 välja politiskt ­alternativ ­enkom ­baserat på en enda fråga, en fråga som bara berör en liten grupp av ­alla svenska kvinnor.
 

Varför tycker Lundegård då detta? Är det av omsorg för ­kvinnor i allmänhet? Nej, ­knappast. För som sagt så är det bara ett fåtal av 4,5 miljoner ­svenska kvinnor som detta angår.

Lundegård bör därför ta en titt på Norge, som 2004 införde just denna form av tvångslag­stiftning, och tänka om.

Erfarenheter därifrån visar att de olika styrelserna i stor utsträckning fylls med samma kvinnliga styrelseproffs.

I några fall har kvinnor haft så många som 35 uppdrag var.

Vidare räckte inte de norska kvinnorna till, ­utan företagen har varit tvungna att vända sig till utländska styrelse­proffs.
 

Är det för att kvotering i toppen gör att jämställdhet ”sipprar ned” i resten av ­företagen och därmed främjar ­kvinnors ­avancemang i stort? Det skulle kunna ­tänkas, men nej, exemplet Norge visar att andelen kvinnliga chefer inte höjts mer än i andra länder.

I stället har ­länder som ­Italien, Nederländerna och Schweiz lyckats mycket bättre, utan ­kvotering.  I vissa fall har andelen kvinnliga ­chefer dubblerats.
 

Tycker Lundegård att detta angår hennes läsare av princip­iella skäl?

Kanske det, men då kan man fråga sig om det är en principiell rättighet att få ett ­styrelseuppdrag.

Samtidigt finns det ­också många andra viktiga principer att ta hänsyn till där äganderätt, fritt ­företagande och lika­behandling är några. All forskning, i synnerhet gällande Norge där just ­denna form av tvångslagstiftning har införts, pekar entydigt på ­samma sak: könskvotering av bolags­styrelser ger inga positiva effekter, förutom jämställd statistik på papperet.

Däremot finns flera risker och många negativa erfarenheter.
 

Den senaste forskningen ­visar att en jämn könsfördelning ­inte leder till ökad lönsamhet för företagen. Könskvotering av bolags­styrelser riskerar i stället att leda till minskad lönsamhet. Föga förvånande avgörs nämligen företags framgång av ­företagsspecifika egenskaper, ­inte av hur många kvinnor eller män som sitter i styrelsen.

Att kvinnor kvoteras in, ­oavsett kompetens och individuella ­färdigheter, minskar även deras tro­värdighet och inflytande i styrelserna. Verklig jämställdhet handlar ­inte om att fysiskt sitta vid styrelsebordet, utan framföra allt om att bli respekterad och lyssnad till.
 

Könskvotering av bolags­styrelser är alltså i huvudsak en symbol­fråga. Att avgöra sitt ­politiska val utifrån denna fråga, ­eller uppmana andra att göra det, är varken nyttigt eller ansvarsfullt. Jämställdhet och svensk ­politik är större och viktigare än så. Sann jämställdhet måste växa fram ­underifrån. Det som behövs är att under­lätta för kvinnligt företagande samt öppna upp sektorer där kvinnor arbetar och verkar, främst i den offentliga sektorn.

Vi behöver skapa möjligheter för fler kvinnor att göra karriär och skaffa erfarenhet av chefskap, för att få den kompetens som ­efterfrågas för styrelseposter.

Att med lag tvinga företag till könskvotering stjälper mer än hjälper kvinnors avancemang i näringslivet.

Jessica Rosencrantz